Ossler på skiva är en egensinnig och inte helt lättillgänglig upplevelse. Han rör sig ett berättande landskap som färgas dystert av hans något bräckliga röst och skeva gitarrljud. Innan han fick visa L’Orient i lördags hur väl överförbart detta är till scenen, fick publiken en uppvärmning av Järnet, eller Josephine Magnusson som hon också heter.
Hon har gjort ett par solospelningar, men nu har hon med sig en rytmsektion. Det skänker en helt annan dynamik till musiken. Låtarna är egentligen ganska enkla, men framförandet är riktigt bra. Bandet skapar ett trivsamt mörker som ofta minner om självaste Danzig. Och det är bara att lägga till Järnet till högen med intressanta Linköpingsartister.
Ossler inleder han med att förklara att han gjort sig illa i ryggen och får korta spelningen och genomföra den sittande. Det skulle dock visa sig vara falsk blygsamhet – vi fick en lysande timme fylld av Osslers ylande gitarr och fina låtar.
Det enda egentliga problemet med spelningen var att det skorrar i takplattor, något som förtar lite av stämningen. Som invändning är det förmodligen lite petigt, särskilt som Ossler presenterar låtar som ”Fars dag” med sin känslosamma text och vackra melodi, och den svindlande vackra balladen ”Tysk höst”. Det hinns också med lite upptempo i och med ”Grisarna och flugorna”, som till och med lockar fram dans. Ossler visar med eftertryck att stämningen från sina skivor inte bara är överförbar till scenen. Den förstärks och gör Ossler till en av Sveriges mest genuina artister.