Snön kommer med tystnaden. Människor stannar inne. Ekon stumnar och det vita täcket dämpar världens brus. Kanske är det därför rockmusik och vinter inte är de bästa av vänner? Kanske är det därför snö och is så ofta lyser med sin frånvaro i popsånger? Allt medan sol och sommar är ett evigt tema genom rockhistorien.
Eller så är det helt enkelt så att rockmusik handlar om utlevelse och hedonism, om att se fantastisk ut och att slå världen med häpnad. Och det är helt enkelt inte så lätt att göra det iförd termobyxor, tumvantar och långkalsonger.
Linköping fryser. Det är en kall snöblåsig februarilördag. Ossler passar perfekt. I hans sånger är det långt till sommaren. Det är inte vinter heller. Mer av en aldrig övergående höst. Mörka moln över regnvåta gator och leriga skånska åkrar. Det är kärvt och kargt. Människor är isolerade, sökande och vilse. Känslorna frusna. Handflatan är kall mot kinden.
Pelle Ossler är kanske mest känd som gitarrist i Wilmer X och i Thåströms band, men han har haft en lågintensiv solokarriär i många år nu. Släppt ett gäng skivor. Låtfokus i kväll landar ändå på förra årets platta med höjdpunkter som ”Helsingborg” och ”Ingen rök utan eld”.
Ossler själv ursäktar att han är förkyld och sen sjunger han klockrent hela kvällen. Hans två medmusiker skapar stämningar med syntar och cello. Och överst ligger Osslers, stundom ömsinta, stundom vrålande, gitarr. Arrangemangen är avskalade, låtarna blottade. Och där finns mer av folkviseton än man anat. Sångerna trivs i sina nya kostymer. En liten publikskara tinar sakta upp under en dryg konserttimme. Två inrop. Sen är det dags att gå ut i vintern igen. Ut i snön och in i tystnaden.