I Wagners "Ragnarök" är allt för sent. Gudarna har svikit och människorna är giriga och svekfulla. Den som hoppas på något annat tas genast ur den villfarelsen.
Prologens tre nornor, i präktiga tantkläder från förra sekelskiftet och uppgummat hår, förebådar kvällens enastående big bang. Frågan är om det spirar något nytt, mer livskraftigt ur askan när gudar och människor förtärts av elden. Eller börjar allt om igen?
Staffan Valdemar Holm berättar i programmet om hur svårt han haft att klara ut Wagners "helvetestripp". Kanske är det därför bara Katarina Dalaymans Brünnhilde och Helene Ranadas Valtraute berör. Med undantag från de härligt fjolliga Rhendöttrarna är resten magnifikt osympatiska kräk som stundtals uppträder dråpligt fånigt.
Allt utspelar sig i en gammal biosalong. På duken visas reminiscenser av vad som hänt. Bildsviterna för tanken till Ingmar Bergmans vackra sårbara kvinnor. Och relationen mellan Brünnhilde och Siegfried känns igen från "Scener ur ett äktenskap". Katarina Dalaymans Brünnhilde älskar bortom allt förnuft Lars Clevemans äventyrliga och rätt osympatiska Siegfried. Det är kanske oavsiktligt, Cleveman fick hoppa in i sista minuten, men det är olyckligt.
Det är kärleken till Brünnhilde som ger Siegfried hjältestatus. Clevemans Siegfried faller pladask för den intrigante Hagens (Hans-Peter König) borgerliga charm och halvsystern Gutrunes trolldryck gör resten. Lena Nordins halta, överåriga ungmö Gutrune och hennes fysiskt lika ofärdiga bror Gunther, tolkad av Gabriel Souvanen, är tragikomiska men alls inte lockande att identifiera sig med. Men är det inte just dessa tre de som mest liknar oss?
Avsaknaden av en älskande Siegfried gör att den avgörande striden står mellan Hagen - besatt av ringen - och den djupt kränkta Brünnhilde. Båda är sceniskt storartade och vokalt praktfulla. Men först uppsöker valkyrian Valtraute sin syster Brünnhilde, som skryter över sin märkliga jordiska kärlek. Helene Ranadas Valtraute förmedlar den faderskärlek systern förkastat och ber henne avstå från Siegfried. Votan är nu en kraftlös, döende gud. Men Brünnhilde vägrar rädda honom. Mot slutet ser vi Votans oändligt sorgsna ansikte på duken och bilden är det sista som förtärs i den våldsamt flammande elden.
Stora delar av detta drama är rent orkestralt. Dirigenten Gregor Bühls tolkning tar fram den oerhörda, tvingande förfärande storslagna dramatiken i musiken. De symfoniska inslagen framfördes mot en svart ridå.