"Cosi fan tutte" är en komisk opera med ett provocerande innehåll. Två officerare slår vad med cynikern Don Alfonso om att deras flickor är trogna intill döden. Flickornas trohet testas genom att Guglielmo och Ferrando förklär sig och prövar alla tänkbara sätt att förföra den andres fästmö. De förlorar vadet och tvingas inse att förförelsen är ömsesidig.
Jag har sett romantiska, fräcka, rått brutala och sensuella tolkningar men aldrig en allvarsam lek av det slag Ole Anders Tandberg bjuder publiken.
Allt utspelar sig i en naivistisk park med sprättande fallospinjer. Där förbereder Don Alfonso de unga tus bröllop medan betjänter och husor putsar träden och klipper de illgröna gräsmattorna. Körens viktigaste uppgift är att älska på kors och tvärs. För det är ju vad vi alla gör - det är i alla fall komedins credo.
När de båda brudarna i sedligt, höghalsat och fluffiga slöjor kommer möts de av budet att deras fästmän blivit inkallade. Tillintetgjorda erfar flickorna hur allt rasar samman, visuellt gestaltat av betjänternas och husornas dans med stolar i en kakofonisk koreografi. Det är Ole Anders Tandbergs signum att utnyttja dans och bildsekvenser för att kommentera skeendet.
Det nya och överraskande är hur regissören använder resten av första akten till att avslöja flickornas pryda romantiska syn på kärleken. Susanne Véghs och Maria Fontoshs Dorabella och Fiordiligi är bedårande fåniga och barnsligt kränkta. När de konfronteras med de båda till hippies förklädda fästmännen - företrädare för den fria kärleken - blir det stundtals ren fars.
I andra akten konfronteras flickorna med den erotiska kärleken. Deras motstånd är heroiskt men det hjälper inte för Peter Mattei och Jonas Degerfeldt sjunger och agerar förgörande förföriskt. De sjunger bokstavligen trosorna av flickorna, men i detta finns inget fräckt chockerande.
Förförelsen är avväpnande sensuell och trovärdig. Så trovärdig att det blir omöjligt att fullfölja operans tänkta dubbelbröllop. Hur det går får publiken själv tänka ut.
Dirigenten Okku Kamu tar fram det sensuella, mångtydiga men understödjer också Fiordiligis rasande intoleranta försvar för troheten i första akten. Föreställningen bjuder på ett samspel mellan scen och orkesterdike som känns i varje ögonblick.
Gunnel Bergström