Lycka. När Alison Krauss sjunger Sam Phillips gripande sång "Sister Rosetta goes before us" stillnar allt runt omkring henne. Röst är stark och vädjande på samma gång och jag som lyssnar fylls till brädden med varm och mjuk lycka.
Robert Plant tar plats längst bak på scenen och bidrar med ordlös stämsång. Den givne frontmannen visar sig vara en generös medmusiker, som gärna släpper fram andra. Ändå har han själv den där alldeles speciella karisman som är förunnad de allra största.
Musiken på det gemensamma albumet "Raising sand" blev en succé, men var verkligen ingen given succé på papperet. Plant & Krauss kommer från olika traditioner, han hårdrock och hon bluegrass. Han är engelsman, hon amerikanska. Och Robert Plant kunde vara far till Alison Krauss.
Men när rösterna slingrar sig runt varandra i "Killing the blues" eller "Please read the letter" så känns det helt naturligt. Även här på scenen. Det är olikheterna som skapar magin. Vi bjuds in till en musikalisk upptäcktsfärd i americana. Leder expeditionen gör ingen mindre än T Bone Burnett, som också prdocuerat skivan.
Han står där i en lång mörk rock och ser ut som en metodistpastor från amerikanska södern. Via sitt gitarrspel håller han ordning på kollektivet. Den geniale Buddy Miller på gitarr och pedal steel myser under hatten.
Toppnumren avlöser varandra. Men i Townes van Zandts "Nothing" tar Plant i lite, lite mer och vips ökar trycket markant. Alison Krauss svara med ett frenetiskt fiolspel och låten får kvällens längsta applåd.
En längre recension finns i måndagens papperstidning på Kultur & Nöje.