Allra först intar Petrescu scenen ensam. Han slår sig ner vid flygeln, gör en riv-start utan like och får iväg en fullkomlig mördarversion av "Caravan". Vilken ekvibrilistik! Det är som att åka en vansinnestur på Liseberg, fartupplevelsen i sig själv får alla att skratta. Okej, cirkuskonster innebär inte automatiskt musikupplevelser; det är mer av vind-snabba fraser och löpningar än ett egentligt uttryck. Petrescu kan inte hålla sig många takter förrän han känner sig manad att få ur sig mer fyrverkerier, gärna med båda händerna unisont. Snabbheten får ett egenvärde -- men du milde, vilken teknik!
Tyvärr är inte flygeln i samma fina form. Och det som under den första kvarten tar andan ur publiken blir efter hand lite tröttande. När Karl Olandersson äntligen äntrar scenen är det befriande. Hans förhållande till melodin gör honom mer givande att lyssna till. Han är en genuin musiker och musikant som har mycket angeläget att förmedla, trots sin ungdom. Det är inte nödvändigtvis så att en nära relation till melodin alltid utgör ett tecken på kvalitet, men i det här fallet tycker jag att det är just så. Hos Olandersson finns också eftertanke, inte bara en såpad spelplan.
Hans spel är expressivt och mycket tilltalande, och det ska bli spännande att följa hans utveckling i framtid-en.