Lill Lindfors hyllades rättmätigt av de yngre musikkollegerna i förra säsongens upplaga av "Så mycket bättre". Det var smått rörande att se med vilken respekt Titiyo, Ebbot, Agnes och de andra visade schlagerprimadonnan.
En succé i "Så mycket bättre" brukar innebära en Sverigeturné framåt hösten. Men tajmingen är det inte maximal denna afton, konsertsalen är inte ens halvfull. Det känns lite avslaget trots att kompbandet Scandinavian Entertainment Orchestra blåser igång konserten med en frejdig instrumentalversion av "Musik ska byggas utav glädje".
Lill Lindfors låter sig inte heller störas av den fåtaliga publiken. Hon showar, drar skönor från många år i branschen, ironiserar över den gråa månaden November. Hon talar länge och varmt om Olle Adolphson och gör något nytt och friskt av visdiktarens "Nu är det gott att leva". Jag noterar att fler och fler plockar upp just denna visa på repertoaren. Med all rätt för övrigt, visan är underbar.
Själv sitter jag och längtar efter att få höra Lill i något helt nyskrivet. Men frågan är vad majoriteten av publiken vill ha? Kanske räcker det med minnena av låtarna Lill har gett oss.
Sjäv går jag igång på "Du för mig", en låt hon hämtade från topplistorna i England i mitten på 60-talet, kanske minns någon den som "Concrete and clay". Överlägset störst applåder får Thorstein Bergmans sorgliga uppbrottsvisa "Om du nånsin kommer fram till Samarkand". Den har med tiden blivit en av Lill Lindfors absoluta finaste tolkningar, fullt i klass med hur hon behandlar Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet", som framkallar nya tolkningsmöjligheter.
Efter paus hajar jag till. Lill Lindfors, som ju är finlandssvenska, läser först drastiska och roliga kortdikter av Eeva Kilpi, därefter texten till sin genombrottslåt på ännu bredare finlandssvenska. Ett av kvällens mer fragila sånger var "17 november", en visa om "ett förhållande som avslutades redan innan det hade börjat" och som fick mig att tänka på Lena Anderssons omdiskuterade Augustprisvinnare "Egenmäktigt förfarande". Ett bitterljuvt epos av den finlandsvenske regissören och dramatikern Bengt Ahlfors.
Några ord om orkestern till sist. Det är inte ofta man får höra ett band med både stråkar och blås. Mötet mellan bandet och Lill var inte fulländat, men ändå friskt och lovande. Även om orkesterns skönaste stund kom i Leonard Bernsteins "Tonight" från "West side story". Här presenterad med klös i blåset. Den följdes av en finstämd tolkning av George Harrisons "Something".
Och till sist kom de, de två låtar som alla i publiken säkert älskar. Lills egen "Musik ska byggas utav glädje" och i "Du är den ende" med Bo Settterlinds vackra text.