Franska kantater med Annastina Malm, mezzosopran och regi; Alexander Vesterberg, tenor; Hannes Öberg, baryton; Kristine West, flöjt; Stina Jansson, violin I; Maria Wernberg, violin II; Stina Petersson, cello; Andreas Edlund, cembalo och musikalisk ledning.
Gamla teatern, Vadstena, 8/7. (Spelas även 10, 11, 13 och 14 juli.)
Vadstena-Akademien öppnar sommaren med en annorlunda uppsättning, en trehundra år gammal favorit signerad barockens understimulerade – men kanske just därför ack så konstnärligt gynnsamma – överklassmiljö.
Ja, för vad gjorde en (förmodligen uttråkad) kunglighet under Louis Quatorze-eran när hon inte kunde somna på kvällarna? Räknade får? Tände lampan och fortsatte läsa? Drack ett glas varm mjölk? Icke! Den franska 1700-talshertiginnan av Maine på slottet Sceaux slog på stort när sömnen vägrade infinna sig. Hennes entourage fick helt enkelt ordna nattliga fester med maskerade gäster, sång, dans och skådespel. Sålunda fördrev hon den sömnlösa tiden från skymning till gryning.
Festerna fick rykte om sig och lockade konstnärer och aristokrater. De fick njuta av den tidens mest begåvade skådespelare, musiker och dansare. Evenemangen kulminerade i sexton stora fester som hölls åren 1714–1715.
Allt finns beskrivet och bevarat på franska nationalbiblioteket. Vadstena-Akademiens uppsättning bygger på det historiska materialet och i uppsättningen ”Les grandes nuits” kan vi, 2000-talets kanske inte fullt lika undersysselsatta östgötar, nu få vara med om en av dessa förtrollade nätter.
Annastina Malm står för idé och regi och gestaltar själv hertiginnan. På scenen finns även hertiginnans make (Alexander Vesterberg) och parets lärare Nicolas de Malézieu (Hannes Öberg). I orkesterdiket samsas de fem drivna instrumentalisterna. Några av dem tar även plats på scenen i några av numren och ger prov på sin mångsidighet.
Duetter och arior avlöser varandra. Somt är djupt tragiskt, annat bärs av en ironisk glimt. Vi får uppleva tablåerna precis som de kan ha framförts. Vi skrattar åt samma lustigheter som våra medmänniskor gjorde för trehundra år sedan – och känslan av tidsmaskin får det faktiskt att svaja till en smula.
Allt är musikaliskt och medryckande. De medverkande bjuder hela tiden in oss i publiken med gester och miner – förmodligen autentiskt även det – och det känns verkligen som om vi delar samma natt allesammans. Mest gripande är slutnumret om Pyramus och Thisbe, kärleksparet som gick en rent shakespearesk död till mötes (tänk ”Romeo och Julia”). Hannes Öbergs varma baryton manar handlingen mot det oundvikliga slutet och hans röst är den som stannar kvar längst i mitt minne.
Fotnot: Louis XIV (1638–1715), även känd som Solkungen, var den monark som kanske mer än någon annan kommit att symbolisera den franska överklassens prerevolutionära dekadens.