- Hej Motala, ropar Ulf Dageby när han och bandet äntrar Kulturakademins scen på lördagskvällen. Sedan drar de igång. Ingen plats för onödigt mellansnack här inte. Nu är det musik som gäller. Och vilken musik sen!
Det dånar, gnisslar och dammar. Det är åska och mörker, jordbävning och slagsmål.
Kamp för ett anständigt liv. Up yours och "kom hit och ta för dig."
Grottekvarn
De öppnar med "Bängen trålar". Två gitarrer, bas, trummor, munspel och sång mal ner allt i sin väg. En rockmusikens grottekvarn.
Publiken är med på en gång. Musikerna på scen kan det här. De vet vad de gör och de levererar med en självklarhet och pondus som är imponerande.
Det är känsla och kraft även om det ibland inte är riktigt samspelt.
Men det är nog så att det snarare förstärker känslan av den den skit, svett, ångest och fylla rock'n'roll i grunden är och består av. Definitivt mer helvete än paradis.
Och så är det ju låtarna. Vilken låtskatt! "Kolla kolla", "Livet är en fest", "Speedy Gonzales", "Ingelas sång", "Jack the Ripper", "Vi fortsätter spela rock'n'roll men vi håller på att dö", "Men bara om min älskade väntar" och "Barn av vår tid"
Rovgirighet
Texter, som även om de skrevs på sjuttiotalet, skildrar 2000-talet och dess allt kyligare samhällsklimat. Där tankar om solidaritet och gemenskap bytts ut mot egoism och rovgirighet. Där rader som " Dom burar in dina egna barn" idag är en realitet och sanktionerat av regering och riksdag.
Då är en sådan kväll som lördagens konsert med Nationalteatern en liten tröst i all bedrövelse.
Detsamma kan sägas om Kulturakademin och dess arbete för att skapa en spännande musikscen i Motala. Kvällens mer än utsålda konsert visade med önskvärd tydlighet att de är på rätt väg.