Två utsålda hus, fullsatt liksom tidigare år – det är fenomenalt och imponerande. Kanske finns där också ett drag av att vi östgötar tycker att Sankt Anna-bördiga Peter och Matilda är ”våra”. I vilket fall som helst är de älskade av den stora publiken.
Programmet är varierat: traditionella julsånger varvas med rockigare tongångar, steppdans med ”O helga natt”, musikalhumor med tänkvärdheter. Jämntjockt blir det aldrig. Ibland kan ett sådant upplägg urarta till spretighet, men när det görs så här bra övertygar det istället.
Fjolårets gästartist Jesper Sjöberg är tillbaka, och tillsammans med honom bjuder Peter och Matilda på flott stämsång i ”Holly Jolly Christmas”. Den ofta ganska hopplösa ”Tänd ett ljus” gör ensemblen bättre än originalet.
Peter Johansson är en fullfjädrad artist och sjunger bättre än de flesta av sina kolleger, mest märks det när han ensam med sin gitarr tolkar Leonard Cohens allestädes närvarande ”Hallelujah”. Matilda Grűn briljerar på ett motsvarande sätt i Lloyd Webbers ”Pie Jesu”. I mellansnacken faller de varandra i talet, men hellre det än upplästa utantill-repliker.
Scenbygget innehåller allt: stjärnhimmel, spektakulärt ljus, trappa att glida upp och ner i. En sådan Las Vegas-nivå kan skapa avstånd till publiken, men denna inbjuds till allsång så ofta att närheten finns där.
Ni som lyckats få en biljett till kvällens föreställning: man vet vad man får när man går dit, sedan får man det – och är rätt nöjd. Det beror inte i första hand på skicklighet eller känsligt valda sånger, utan mer på Peters och Matildas förmåga att nå ut och skapa trivsel. För varför skulle man annars ha julkonserter?