Idén med att ensembler och musiker träffas och musicerar tillsammans är angelägen och värd att utveckla, även om varje enskilt möte inte alltid resulterar i en klockren mersmak. I lördags återupptog Brasskvintetten sina musikaliska möten med Mats Jansson, och här fanns mycket hörvärt.
Blachers ”Divertimento för trumpet, trombon och piano” var tidstypisk tysk 1900-talsmusik, varierad och lättlyssnad men samtidigt i ”sakligaste” laget för att engagera på riktigt.
”Spektrum” av den närvarande kompositören Jan Allard uruppfördes, det var ett – som jag uppfattade det – tämligen anspråkslöst stycke med en hel del humor. Även Joakim Agnas´ ”Tango” genererade flera leenden bland åhörarna. Kvintettens rytmiska samspel var ett krävande precisionsarbete, inget för amatörer…
En av höjdpunkterna utgjorde de två satserna ur Clara Schumanns ”Soirées Musicales”, som Jansson spelade på egen hand och med suverän behärskning. Vilken grann musik, bitvis mycket svärmisk men ändå alltid kärnfull!
Janssons insatser vid flygeln var inte sällan av det virtuosa slaget, men en hel del av hans detaljarbete kom i skymundan när brasset satte in, även om de aldrig spelade överdrivet starkt. I all enkelhet var han också en förträfflig presentatör och berättare.
”Musik för brasskvintett och piano” av Charles Knox avslutade, rikt på innehåll, ambitiöst och i stort format. Onekligen skickligt skrivet – och spelat – men för mig kändes det mer konstruerat än naturligt och gjorde därför inga djupare intryck.
Härligt att få komma brassinstrumenten så nära, man lär känna dem på ett annat sätt än när de sitter långt borta i en stor orkester.