Alltid ett riskabelt tillvägagångssätt men då "Sounds like hell, looks like heaven" är bandets hittills mest framgångsrika album tycker jag ändå de har tillräckligt på fötterna för att ro hem den uppgiften. Lyckligtvis tycker publiken det också och lämnar kärleksfyllt bifall.
Bakfylleförhärligande "Dead again" är blytung och nye trummisen Jejo Perkovic, tidigare i mitt svenska favoritband Brick, går loss på skinnen som en pånyttfödd John Bonham.
Efter en kort andningspaus är det dags att vädra de låtar som byggt upp Mustasch till ett av Sveriges mest folkkära band hårdrockband. Givetvis går resten av kvällen som på räls, trots åtminstone ett halvhjärtat försök till allsång för mycket, och trots att trumsolot är för bedrövligt dåligt. Inte ens John Bonhams ande kan rädda det.
Jag brukar ha problem med frontmannen och fixfiguren Ralf Gyllenhammar. Han är alltid så överdrivet käck och Göteborgsk att jag direkt hamnar i försvarsställning. Men här är han avslappnad och framstår nästan som en normal man. Men när jag efter konserten drar mig mot utgången möter jag Ralf som är på väg från scenen mot bandets autografsignering vid försäljningsbåset. Han höjer näven i luften och hojtar "ska ni dra och supa nu era jävlar"! Jag konstaterar att han nog är sig lik trots allt.
Pelle Gunnarsson