Musik: Lars Åberg. Text: Martin Lönnebo
Domkyrkans kammarkör, dirigent Jörgen Ralphsson
Linköpings domkyrka
28 mars
I samband med att Martin Lönnebos Frälsarkransen invigdes på lördagseftermiddagen fick vi i den mer än fullsatta katedralen tillfälle att ta del och njuta av hur vår domorganist Lars Åberg tolkat den i toner. Låt mig genast konstatera att det var en högtid att få ta del av innehållet, även i denna musikaliskt klingande uppenbarelse.
För att lyfta fram kransens pärlor i ljudande form hade Åberg valt Domkyrkans Kammarkör som instrument, en ensemble han givetvis känner väl även om de så gott som alltid leds av Jörgen Ralphsson. Interfolierade av Lönnebos deklamerande sjöng de a cappella-satserna påtagligt vackert och genomlyst på ett sådant sätt som skapar god och uppbygglig kyrkomusik. De djupa basarnas stilla pondus utstrålade någon sorts tillit och trygghet, så som de gjorde i slutet av ”Bekymmerslöshetspärlan”.
Lönnebos formuleringar håller att återvända till och fundera på, något som förpliktigar för den som vill tonsätta något så redan konstfullt. Åberg har hittat en kongenialt hållbar och meditativ våglängd som tjänar texten föredömligt. Redan med det brett ackordiska satsbygget i inledande ”Gudspärlan” handlade det om en musik som gick en till mötes, även om allt inte smekte medhårs stöttes lyssnaren aldrig bort. Så fungerar ju även det som Lönnebo skriver och förmedlar: alltid inkluderande, aldrig uteslutande.
I vissa partier gick mina associationer till tidigare svensk kyrkomusik, så ekade exempelvis ”Kärlekspärlorna” av en Otto Olsson eller hans samtida. Någon sats slutade okonventionellt med ett septimaackord, några andra i kvintläge – det vill säga utan grundtonen i botten. Tonspråket i ”Ökenpärlan” kontrasterade mot mycket av det andra, detta eftersom Åberg självklart tagit vara på texten: ”Frestaren ropar, metallisk stämma: Allt är lögn! Ge upp!”
De återkommande ”Tystnadspärlorna” var inte helt identiska, men bidrog med sitt igenkännande till att ge verket en form att applicera upplevelserna på. Jag minns också gärna de stora dynamiska ytterligheterna i ”Nattens pärla” och hur de sista orden i hela verket ”Kom! Kom! Kom!” kläddes i en perfekt treklang där de under valven länge klingande m-en blev en bild av – och dessutom själva var, i sin egen kraft - harmonisk balans och fullkomlighet.
Musiken – som Domkyrkans Kammarkör också spelat in på cd – gav något att grunna på, något angeläget och relevant, något både uppfordrande och tröstande, något mycket vackert – ett tilltal och en stor upplevelse för flera sinnen.