Ann-Christine Larsson, sopran
Helene Ranada Matstoms, mezzosopran
Vadstena Folkhögskolas kör
Östgöta Blåsarsymfoniker
Dirigent: Kaspars Adamsons
Crusellhallen
19 mars
På 70- eller 80-talet följde jag en tv-serie om Verdi. Om jag minns rätt så handlade det mycket om hans relationer till kvinnor, både dem han hade omkring sig i verkliga livet och dem han befolkade sina operor med. I dem är nog ofta kvinnorollerna väl så intressanta och mångbottnade som mansrollerna, och Verdi har pumpat in massor av emotioner i dem.
Torsdagens program rymde musik och kvinnoöden från åtta Verdi-operor, och jag slogs genast av det alla redan vet: Verdis melodier är magiska. Ofta är de storslagna i sin enkelhet, och vilken kraft det finns i dem!
För att uttrycka allt detta fanns två genuina operaröster på scenen, båda professionella och övertygande på ett självklart sätt. Trots att det handlade om stillastående och konsertanta tolkningar fyllde de sina stycken med mycket drama.
Larssons sångkonst passade utmärkt för kraftprovet ”Elisabettas aria” ur ”Don Carlos”, det var fantastiskt fint! Ranada Matstoms varma och färgrika röst har något av ”nu-vill-jag-att-ni-lyssnar” i sig, och det gör man gärna. Inte minst uppskattar jag hennes föredömliga artikulation, där har många av hennes kolleger en hel del att lära!
De båda sammanslagna körerna lät inte så där svulstigt som operakörer har – eller åtminstone hade – för vana. Deras ledare Anna-Carin Strand hade skickat med dem en slank och ljus klangbildning, och det fungerade alldeles utmärkt, även om jag knappast tror att några italienska körer sjunger så. ”Fångarnas kör” efter paus – underbar! Sluttonen – mums!
Jag vill också gärna framhålla orkesterns trumpetare Jan-Åke Hermansson, som gjorde en stilig soloinsats i ”Rataplan” ur ”Ödets makt”.
Solister och körer hade huvudrollerna och ljuset på sig när de var på scenen, men frågan är om inte Blåsarsymfonikerna själva betydde allra mest för kvällen. De spelade genomgående på en mycket hög nivå: samtrimmade, smidiga, rytmiska, klangmättade. Allt dirigenten Ādamsons gjorde på pulten fick en omedelbar effekt från musikerna.
Efter en sådan här kväll önskar man onekligen att det skulle finnas fler tillfällen i den geografiska närmiljön att få uppleva musikdramatik ur den klassiska repertoaren. Blåsarsymfonikerna som operaorkester? Tja, det är väl inte en tanke som har tänkts så många gånger – men varför inte?