Wagner och Strauss: båda operakompositörer, båda visste att handskas med en stor orkester, både hette Richard – och båda representerades vid denna glansfulla konsert med SON.
Först ut var instrumentala delar från några Wagneroperor. Uvertyren till Tannhäuser var en optimal öppning som började i det lilla med träblås, celli tillkom före de höga stråkarna, och när slutligen bleckblåset plockade upp melodin lät det riktigt storslaget.
Att slipa fram ett maffigt och solitt orkestersound är en sak, att hålla de långa linjerna levande och ge dem en riktning är en annan. Wagners operauvertyrer är ju inte små påklistrade förspel utan kan stå på egna ben som omfångsrika och självständiga konstverk av egen kraft. Chefsdirigenten Michael Francis löste det alldeles utmärkt och fick musikerna att måla med sina bredaste penslar. Överhuvudtaget innebar Francis instudering och ledning många bra kvaliteter, till exempel lyfte hans tolkning fram Wagners undersköna harmoniska stämväv.
Den allvarliga och nästan överdrivet högstämda uvertyren till Parsifal var inte fläckfri, men annars lät orkesterns alla enheter fantastiskt! Av någon anledning fascinerades jag denna gång särskilt av cellosektionen, hur de förmådde spela både genomlyst och varmt, hur de rörde sig mellan ytterligheter och inom stora tonomfång, hur de i ett högt läge spelade svagt och känsligt i satsen från Mästersångarna…
Efter paus bjöds på scener ur operan Arabella av orkestervirtuosen Richard Strauss, vars musik oftast är praktfull. Det går nästan inte att ta det romantiska tonspråket längre än han gjorde, kromatiken flödar och tonaliteten sliter och drar i förtöjningarna. Här tillkom tre sångare av högsta klass. Anders Larssons lyssnarvänliga baryton hördes i den för honom bekanta rollen som Mandryka. Och Kerstin Avemo och Malin Byström sjöng som gudinnor! Avemos sopran glänste och glittrade medan Byströms röst var fylligare, båda sjöng med hjärtat och lassvis av emotioner. I pausen mötte jag goda vänner som äntligen kommit iväg på en orkesterkonsert, något de längtat efter länge. De kunde inte ha valt ett bättre tillfälle.