Division of Laura Lee, David Sandström, Arrivederci Tony, No Attack
Skylten, Linköping 10 december
När jag anländer till Skylten blir jag glatt överraskad då ställetär välfyllt med folk och huvuddelen av dem är tjejer, vilket ärovanligt att se.
De lokala förmågorna No Attack och Arrivederci Tony värmer upp publiken och gör det med bravur.
Det är sedan dags för David Sandström Overdrive att äntra scenen.Bandnamnets huvudperson och sångare med mössan käckt på sned återfannsförr på Skylten var och varannan vecka som trummis i hardcorebandetRefused. Men nu är det andra tongångar som vi bjuds på, svängigcollegerock som en blandning av Jens Lekman och Bruce Springsteen.
David är glad och avslappnad på scenen och får oss alla att kännasom om bandet bara helt plötsligt stövlade in från gatan för att köranågra låtar. Hans gruppmedlemmar ser ut som om de är inplockade frånden lokala musikskolan i Umeå, men framåt slutet på setet rockar deföredömligt. David konverserar vant mellan låtarna, ibland är han liteväl pratsam, och ser under vissa gitarrsolon ut som Toker ijulaftonsversionen av Snövit vilket är mycket underhållande.
Efter en rejäl urladdning i den sista låten är det dags förVänersborgs finest Division of Laura Lee att visa vad de går för. Somkvällens huvudband är de hett efterlängtade, men de lyckas trots dettainledningsvis inte finna kontakten med oss. Fulla av självsäkerhet ochmed full kontroll över musiken ser de till en början ut att spela mestför sig själva. Visst, poserna sitter där de ska, bandet är tajt ochprofessionellt men jag saknar känsla i framförandet. De verkar heltenkelt lite trötta. Men publiken värms successivt upp och efter ett tagdansas det framför scenen, vilket leder till att även bandet släpperloss. Division of Laura Lee har fördelen att ha tre väldigt bra sångaresom alternerar vid micken. Det ger musiken dynamik och räddar att deibland faktiskt är lite tråkiga.