Det finns en röst i svensk musikindustri som blandar skärpa med ett mjukt anslag. Som glider uppåt på tonerna utan att förlora i styrka. Och som berättar med tydliga artikulationer. Texterna lyckas hitta hem, anslå en ton, men ändå vara bortom slentrianmässiga formuleringar.
De vill återge historier, och tycks ofta ha en djupare tanke bakom sig.
Ackompanjemangen har ingen tydlig tidsstämpel och vandrar, i skivform, mellan stråkorkestern och mer elektrifierade kompositioner.
Sångerskan heter Edith Backlund. I lördagskväll spelade hon på Palatset i Linköping.
Liksom kvällens övriga akter, Gus Ring och I’m Kingfisher, står Edith ensam på scenen med sin gitarr. Och nästan lika tomt är det framför scenen. Förutom nämnda sångare och undertecknad har totalt fyra personer sökt sig dit. Och jag behöver väl knappast säga att det är otroligt synd. Och att samtliga akter förtjänat bättre.
Medan Edith nog var som störst för några år sedan, fortsätter hon att både skriva nya sånger, som hon under konserten blandar med sina gamla melodier. De fullödiga skivkompositionerna tappar inte i eftertryck trots det akustiska anslaget.
Gitarrackorden bygger ganska enkla melodier, men röstuttrycket intensifierar dem.
Det blir om än ännu tydligare hur Edith utnyttjar sin röst i sina framföranden. Edith sjunger utan att det blir konstlat och de lägre registrens betoningar klättrar i oktaverna utan att någonsin tappa sitt uttryck. Det finns en ton av engagemang och mörker i texterna, och mellansnacken tillåter att Edith berättar skälen och syftena med de där sångerna där budskap eller ställningstaganden bara anats i skivform.