Konsert
Ensemble Sarband: Vladimir Ivanoff, slagverk, Fadia El-Hage, sång, Miriam Andersén, sång och harpa.
Re:Orient i Vadstena -- Sacred Tales
Vadstena slott, Vadstena-Akademien, 25 juli
Att lyfta fram ett kvinnligt perspektiv på tidig musiktradition eller medeltida musik är väl något som ligger i tiden. Men inte desto mindre angeläget. Att placera den i Vadstena är inte långsökt. Men oväntat är det samarbete som Stockholmsbaserade Re:Orient och Vadstena-Akademien på detta sätt ingått.
Orienten möter västerlandet i många exempel och aspekter under medeltiden, och bäst bevarat finns detta genom kyrkomusikens skriftliga källor.
Den internationella gruppen Sarband hade i sitt program tagit fasta på det, och experimenterat med att blanda orientaliskt kristen tradition med västerländsk.
I samband med konserten anordnades även ett seminarium på temat "Den mystika erfarenheten". Vad religiös mystik är eller kan vara belystes där förtjänstfullt av professor Catharina Stenqvist. Men hur detta sedan kan förhålla sig till musik och lyrik blev inte alls klarlagt eller diskuterat.
Tematiken för dagen kändes därför luddig, eller lite krystad. Det talas om "mystik" i olika sammanhang och intresset för det är stort. Men att -- som i detta fall -- karakterisera en konsert som en "upplevelse av mysticism" är att röra till begreppen lite för mycket.
Självklart förmedlar musik och poesi en dimension eller upplevelse av andlig art. Och att Sarband i sina sånger ibland nådde en andäktig stillhet eller meditativ klarhet måste framhävas. Men detta är något som är svårfångat och subjektivt färgat.
Musiktraditionerna i programmet kan knappast heller kallas "mystika", även om de delvis härrörde från klostermiljöer. Snarare bör de kallas böner eller hymner: konstnärliga utsmyckningar av liturgin eller hängivna återgivningar av religiösa myter.
Närmast "mystiken" var vi väl i stycket av abbedissan Hildegard av Bingen, vars texter, och sånger, vandrar på en säregen och gåtfull stig av kristen konfession.
Spännande och lyckat var annars mötet mellan öst och väst. I 1300-talsmanuskriptet från nunneklostret Las Huelgas i Spanien kan man i musiken skönja möten mellan europeiskt, arabiskt och judiskt.
De komplexa, flerstämmiga hymnerna därifrån, framfördes med utsökt renhet och precision. De kompletterades här med rikt ornamenterade solosånger ur mer folkliga traditioner från Mellanöstern och Sverige.
Fadia El-Hage förmedlade med fin känsla och närvaro den syrianska (gammal-syriska) sången och texten. De äldsta spår vi har i dag av kristen sång och lyrik, fortfarande levande i Libanon.
Med ramtrummans puls bakom förstärktes i sångerna det suggestiva och rytmiskt meditativa.
Men att detta i sin melodi kan ligga så nära den svenska dalakoralen är fascinerande. Här finns paralleller i skalor och ornament som är svårt att förklara. Vladimir Ivanoff nämnde i sin presentation en skämtsam variant; om möjligen syrianska munkar vandrat upp i Dalarna...
Men utöver geografiskt avstånd finns ju här även avståndet i tid. Syrianska hymner går femtonhundra år tillbaka medan dalakoralen utvecklades under 1700- och 1800-talen.
Miriam Andersén tolkade koralerna klart och distinkt. Liksom i harpspelet var hennes avspända musicerande en kombination av innerlighet och professionell behärskning.
Allt sammantaget blev detta en inspirerande resa mellan tider och platser. Ännu ett bevis på banden och spåren mellan människor. Vår kultur som är mångfärgad, men gemensam.
mystik