Musik Direkt: Hildur vann länsfinalen

Jämfört med Livekarusellen framstår Musik Direkt som det städade alternativet.

Vinnaren är Hildur från Mjölby

Vinnaren är Hildur från Mjölby

Foto: Tord Olsson

Konsert2014-05-04 12:48
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är mindre punkskrammel och framför scenen står stolar uppradade för en bekväm besökarupplevelse. Startfältet är jämnt, alla kan backa upp sin plats i länsfinalens startfält.

Men det är Hildur Höglind som juryn placerar högst. Från Ronneby men boende i Mjölby under sin utbildning till guldsmed visar hon sig vara alkemist även när det gäller att skapa musik som verkligen tilltalar. Det är lugnt men ändå intensivt och med allvar bakom leveransen.

Ett exempel på bredden hos Musik Direkt är när två Vadstenagossar som rappar om slynor och knark följs upp av en Norrköpingsyngling som spelar så vacker musik på piano att publiken knappt vågar andas. Samuel Forsberg och Sammie Slootman i Rap is Proud behöver fundera på om deras skarpa budskap verkligen passar till deras mjuka och tillbakalutade hip hop. Stewie Raypay bakom pianot har jag inte några råd till, han är redan så duktig att jag häpnar. Han avslöjar att han har spelat piano 4-7 timmar varje dag i nio år. Jag tror honom.

David Hermansson och de förlorade pojkarna har parallellt gått till final i både Livekarusellen och Musik Direkt. Framträdandet är fullt av glädje och utstrålar en självklar pondus från scenen. Klämrisk lider av att speltiden endast är tio minuter. Deras post-rock gör sig ju bäst i långa sjok. Därför tycker jag det är synd att de inleder med en, förvisso skön, version av Black Sabbaths ”Paranoid” istället för att trissa upp en av sina egna skapelser till ett rejält klimax.

Linköpingskillen Thomas George överraskar genom att efter den inledande pianoballaden byta till bombastisk arenaballad med tungt beat och inlevelsefull sång. Framträdande växer faktiskt tack vare den sparsmakade inramningen.

Gusten Birlev var med i länsfinalen redan förra året. Det är fortfarande sextiotalet som gäller för trettonåringen men den här gången bjuder han även på en egenskriven låt som jag gillar.

Ella Bergström och Ida Hellsten som delar på sången i avslutande PJ Delegation har mycket intressanta och distinkta röster och vågar de bara putta in sin vispop på mer outforskade musikaliska stigar kan det bli mycket intressant.