Bilderna som målas upp av musikens suggestivitet är skånska februaridagar och novembers trevande mörker. Det är Amerikainspirerat, ytterst fåordigt i sitt mellansnack och fokus på gitarrer, ljudbilder och en sång som rör sig mellan countryns klagan och en generellt mörk och inåtvänd sångteknik.
När Kjellvander och hans sidekick och komppolare Tias Carlson äntrat scenen på Babettes kafferi denna kylslagna fredagskväll, tar det en liten, liten stund tills gitarrsträngarna svajar i takt med varandra. Och ytterligare några minuter till, innan rytmen och känslan följer ackorden. Det är ett ihärdigt nyttjande av instrumenten. Hamrande gitarrackord bryts av med närmast skenande basljud och strängarna som sjunger sin klagan.
Kjellvanders röst ligger som en långsam skugga över omväxlande ackord och instrumentutnyttjande. Den vill berätta något, odlar ibland sitt vemod i röstbrytningar, hittar sig stundtals i en stämsång, men följer oftare ackorden än skapar musiken. Det kan synas dystert och mörkt, men är oftare en attack på diverse känslor som infinner sig efter en lång arbetsvecka. Jag bryr mig inte så mycket om orden, mer om rytmerna och de olika ljudbilder som skapas.
Jag tycker ibland att det är vackert, men oftare att det känns rakt och svårt att värja sig mot. Sångaren och hans lakej söker inte riktigt ögonkontakt med sin publik. Istället lägger de fokus på sina instrument. Mellansnacken handlar om att stämma om dessa, snarare än kommunicera med sin publik. Det är musik att blunda till och stundtals att bländas av.