Jodå, man kan ha många åsikter om Toto. Och det har folk också! Gruppen lever ännu på de odiskutabla framgångar de har bakom sig, oavsett vad de åstadkommer nu finns det många som hyllar dem för deras historia. Gitarristen och ur-medlemmen Steve Lukather beklagade sig ju i fredagens Corren över kritikernas ständiga njugghet, och jag kan hålla med honom om att etablissemangets sympatier och antipatier ofta landar misstänkt orättvist; varför är i Sverige exempelvis Tomas Ledin ständigt hånad i medier medan Per Gessle inte kan göra fel enligt samma bedömare?
Jag tillhör dem som finner gårdagens Toto, inkluderande Jeff Porcaro och David Paich, intressantare än dagens tappning med överrutinerade studiomusker. Missförstå mig inte: jag uppskattar livligt spelskicklighet, och klyschan om att musiker och band som är "alltför duktiga" automatiskt levererar trist musik skulle jag vilja att vi alla växer ifrån. Kanske är saknaden efter ursprungsgruppen enbart känslomässig, för den eventuella personligheten hos de inhoppade veteranerna Lee Sklar, Greg Phillinganes och Simon Phillips (som rent tekniskt knappast har någon överman bakom trummorna) kan knappast lägga så mycket till Toto´s välregisserade musik.
Tur att originalsångaren Bobby Kimball återvände till fadershuset och tillsammans med Lukather försvarar minnet av det som en gång var. Han är en bättre och mer spännande sångare än Lukather, något han bevisar i "I´ll supply the love". Han verkar vara en nervig typ och lämnade scenen så fort han inte hade något att göra. Lukather fick mer utrymme och är solklart den stora stjärnan. Redan öppningslåten "Gypsy train" visade vad som komma skulle: mullrande trummor och utrymmeskrävande gitarrsolon, ständigt bejublade av det välbesatta och redan frälsta Cloetta Center. Senare fick megahiten "Rosanna" en småjazzig introduktion som var smakfull och ganska rolig, och i det efterföljande jam-artade partiet halkade Lukather och Sklar in på Weather Reports "Birdland". De måste väl göra något nytt av låtarna de spelat ett oändligt antal gånger, men publikens bifall fick de inte förrän det lät som vanligt igen.
Ljudbilden var inte den bästa jag hört, och ljudmixaren måste ha somnat till vid några sånginsatser som försvann. Men visst var det en ganska bra konsert, mer bekräftande än spännande. Toto har förtjänat platsen i populärmusikhistorien, och jag gillar dem för deras jättebra låtar, snygga stämsång och allmänna proffsighet och skicklighet - men inte på grund av Lukathers formel 1-solon.
Det sägs att Toto speciellt tilltalar folk från frikyrkan. Kanske stämmer det, även om det var svårt att avläsa på det yttre bland söndagskvällens publik. Men med god vilja och fantasi kunde någon sorts enhetlighet ändå märkas; jag har inget namn på den men nog handlade det till övervägande del om välartad medelålder. Lukather kallar Toto´s musik för rock´n´roll, men det begreppet expanderar ofrivilligt!