Att få komma in till SON och värmen från novemberrusket tinade upp sinnena hos fredagströtta lyssnare. Till yttermera visso var även Beethoven själv på bra humör: i hans fjärde symfoni är det inte så mycket den ilskne och problematiserande titanen som visar sig, utan snarare en mycket god hantverkare som vill nå och kanske rent av glädja sin publik.
Orkestern var av wienklassiskt snitt och storlek, men i själva tonspråket märks det att Beethoven redan gått vidare. Den här symfonin har ju rollen som ett lättare verk, inklämt mellan tungviktarna Eroican och Ödessymfonin. Men självklart är det strålande musik alltigenom. Den mystiska och lite hotande inledningen skulle ge effekt i vilken skräckfilm som helst, men resten av symfonin är solig och bejakande. Här ryms inte så mycket dramatik, även om Parrott försökte pumpa in så mycket han förmådde av den varan. Däremot finns en solid formkonstruktion och ett konsekvent genomfört detaljarbete.
En profilerad tolkning gjorde andra satsen särskilt intressant. Parrott hade städat undan all grannlåt och kvar blev en avskalad musik med kärv skönhet. SON:s stråkar var lätta på handen och med vibratot avstängt. I den omgivningen framstod träblåsarna desto varmare och innerligare, det lät mycket vackert om deras insatser.
I sina pianokonserter ligger Beethovens uttryck närmare "mozartsk" underhållning än i symfonierna, och det gäller även den fjärde. Den saknar sin efterföljare "Kejsarkonsertens" auktoritativa tyngd, och fastän virtuos verkar den inte vara tänkt för något pianolejon. Till stora delar är den "finlemmad" och elegant.
Publikfavoriten Brautigam, vid flygeln mitt i orkestern, torde vara den optimale uttolkaren. Han satsade inte på att betvinga pianot, istället behandlade han det snarast ömsint. Hans anslag var obeskrivligt och totalt behärskat i de många kromatiska löpningarna. Synd att det andlösa slutet på andra satsen punkterades av ett missljud från flygelmekaniken då han släppte upp dess gaspedal.