Miss Li berättade i veckan att hennes favoritsångare är Steve Marriot från 60-talsgruppen Small Faces. Ja, varför inte? Kanske har hon fått lusten att ta i så hon nästan spricker från Small Faceslåtar som "All or nothing " och "Itchycoo Park".
Det tar bara ett par minuter på öppningslåten "Stupid girl" innan Miss Li överger pianot, ställer sig på pianostolen och uppmanar publiken att haka på. Hela bandet andas 70-tal med sitt långa hår, skägg, hattar och fladdriga skjortor, det är bara snickarbyxorna som fattas. Miss Li själv bär en perfekt 70-talsmönstrad klänning i brunt och orange.
Alldeles nyss kom hennes nya album "Tangerine Dream" och det hedrar henne att det mesta av kvällens repertoar kommer från den. "Plastic Faces" är en av plattans höjdare, där Miss Li deklarerar hur trött hon är på alla ytliga åsiktsmaskiner på Facebook och Twitter. "It?s raining bullshit through the nation", som en av textraderna lyder.
Medelålders män är en annan måltavla. Den här kvällen tillägnar hon "Respected old men" de 45-åringar som är ute och jagar lammkött. Visst, vi har hört det förut, men Miss Lis vrede och frenesi gör att man bara måste lyssna.
Publiken är inte svårflirtad. Det är knappt något avstånd alls mellan scen och salong. Starkt av arrangörerna att slänga prestigen och flytta konserten från Garden, som hade känts ödslig, till Backstage, som var perfekt i storlek.
Men enbart nya låtar gör ingen konsert och snart ropar männen i publiken på "Ba ba ba" och "Oh boy". Den förstnämnda ser jag som en tramslåt nästan i Ob-la-di-klass. Där tvingar Miss Li fram ett trumsolo och det enda jag har att säga om det är att Gustav Nahlin höll det föredömligt kort.
"Oh Boy" är däremot en stark hitlåt. Den spelsugna Miss Li kastar handlöst sig ut i publiken och blir så exalterad att hon nästan sjunger sönder rösten. Bäst av egna hitsen är självhäftande, glada "Dancing the whole way home", låt vara i ganska så murrigt 70-talssound. Men anförda av Miss Lis låtskrivarpartner och producent Sonny Boy Gustafsson blev det ofta åka av i bandet. Och för oss i publiken var det bara att släppa taget - och åka med. Hur härligt som helst!