La Nativité du Seigneur. Nio orgelmeditationer över Kristi födelse, av Olivier Messiaen.
Vid orgeln: Hans Edqvist, Jörgen Ralphsson, Lars Åberg. Recitation: Marie Nyampame. Linköpings Domkyrka
Detta bör inte kallas en recension, hellre en betraktelse över spåren av ett musikstycke.
Att gestalta den kristna julens mystik; Guds inträde i världen. Gårdet att göra i toner enbart? Många kompositioner kretsar kring dettatema, men oftast är det text och sång som tydliggör och berättarbudskapet.
Den franske tonsättaren Olivier Messiaen (1908-1993) återkomständigt till andliga och kristna symboler och motiv. Men i hans fallär det musiken själv som talar och i sig själv söker uppenbaramysteriet, eller väcka känslan, av glädje eller förundran.
Men även om musiken har kraften och potentialen att direkt förmedlaen upplevelse eller en känsla, ligger det en högre abstraktionsgrad idetta.
Messiaen mediterar genom orgelns klang över Kristi födelse. Man vadblir min meditation, min inre bild genom denna musik? Det är förståsoutgrundligt och omöjligt att fånga i ord. Musiken är sitt eget språk,och den inre upplevelsen av den är personlig och unik.
Därmed kunde denna text stanna här, så att säga i ödmjukhet inför det outsägliga ...
Men låt mig ändå säga något om intrycket från lördagensmusikmeditation. Det fanns en kraft i det som man önskat fler att få tadel av.
Det är visserligen inte lätt att direkt skölja av sej kommers ochhets och bli mottaglig för klangen. Kontrasten är stor från stadendärute till Domkyrkans milda ljus. Kanske kunde det varit mörkare irummet för att underlätta musikens väg. Messiaens musik kräver stillhetoch tar plats med sitt anspråksfulla tonspråk.
Här fanns ändock texter, korta läsningar som beledsagade varje sats.Lämpligt nog lästes de på franska, en klanglig aspekt emedan detspråkets ljud ligger närmare musiken.
Tre organister hjälptes åt att framföra ett krävande orgelverk. Vemsom skötte klangregistren och vem som satt vid klaviaturen avslöjadesinte. Det växlade.
Genom anonymiteten förstärktes ödmjukheten i tolkningen. Jag kaninte bedöma individens hantverk i detta. Kan bara konstatera att vissasatser -- framförallt den sista -- bjöd på ett imponerande spel i sinkomplexitet och mångstämmighet.
Denna musik växlar mellan det enkla och det komplexa på ett märkligtsätt. Märkligt hur det håller samman och inte upplevs som konstruerat.
Det är en dunkel samverkan av det enkelt naiva och det symboliskt abstrakta.
Ett rent durackord uppenbarar triumf och glädje. Ljuva, skimrande,svävande klanger minner om änglar och himmelskt ljus. Mot dettakontrasterar täta kluster och tät kontrapunkt: ljudbilder av evighet,av ordets mångtydighet eller det accepterade lidandets mystik.
Här finns både lättheten och tyngden. Här finns många färger;tonernas-skalornas färger och klangernas. Här finns både förundraninför det storslagna, och självklarheten i att få ljuda, att få vara enskapande dansande varelse.