Jag skulle nyligen förklara JJ för en bekant som inte lyssnat tidigare. Det visade sig vara svårare än väntat. Charmen ligger till lika stor del i skevheten som i den luftiga musiken, och den skevheten låter sig inte förklaras på något enkelt sätt.
När duon ställer sig på scen är det också skevt, liksom ett lotteri. En JJ-konsert kan vara såväl vacker, nära sakral (en biograf i Göteborg 2010), som dekadent bortom all rimlighet (en festival i Borlänge 2011). Till Linköping är det tack och lov den förra inställningen de tagit med sig.
JJ låter som inget annat inom svensk musik låter, musik som liksom svävar en meter över marken och aldrig vill landa. Elin Kastlanders röst är fantastisk och materialet, som framför allt består av senaste albumet ”V”, i stort sett oklanderligt. Vi får även tidigare låtar, som vid det här laget är att betrakta som nutida klassiker. Så långt allt väl, men mycket mer blir det inte.
Om vi ska, och det ska vi delvis, göra en bedömning efter scenframträdandet, är det här inte en jätterolig konsert. De flesta som står på Klubb Din Mammas scen brukar ha en energi som bara den vinner över publiken på sin sida. JJ kör i stället på i den takt som deras låtar alltid gått i, det blir aningen avmätt. Även om playback-gitarren alltid varit ett av skivbolaget Sincerely Yours adelsmärken så har den, i den här inramningen, ett begränsat underhållningsvärde.
Skevt eller inte. Musiken är som ett fluffigt moln, men även om det låter bra blixtrar det inte till som det kan göra om det här bandet. Jag tycker om JJ, inte minst egenheten, oberäkneligheten och kompromisslösheten, men det här är en konsert som går på rutin snarare än sann inspiration.