konsert
"Aida" av Guiseppe Verdi
Linköpings Symfoniorkester. Solister: Miryam Danielsson, Barbro Hillerud och Mats Carl-sson, Akademiska Kören, Linköpings Skolmusikkår.
Dirigent Nils-Gunnar Burlin
Linköpings konsertsal
Konsertframföranden av operor är inte alltid lyckade. En historia avklädd hela sin inramning kan framstå som pinsamt tunn. Sångarna hamnar i ett ingenmansland när de förväntas återge passion, skräck, dödslängtan, himmel och helvete utan att få agera. Söndagskvällens variant av minst sagt storskaliga "Aida" kändes dock tämligen meningsfull och motiverad.
Verdi själv skulle nog haft svårt att acceptera att hans karaktärer här återgavs visuellt av pappfigurer på en dockteaterscen. De sköttes av veteranen Jan-Åke Hillerud, som med sin myndiga berättarröst nästan hade för mycket att hålla ordning på. Han var dessutom barytonsolist. Av övriga sångare gjorde Mats Carlsson i Radames roll störst intryck. Hans tenor, kärnfull och med rejält upputsad silverklang, levererade en "Celeste Aida" som inte lämnade något att önska.
Jag är inte lika reservationslöst förtjust i de båda kvinnliga solisterna. Utstrålning -- ja, massor! Röstresurser -- visst, absolut! Men ett svulstigt sångsätt med så långsamt vibrato att det närmade sig parodi på hur operadivor kan låta. Med detta sagt vill jag ge dem erkännande för hur de gestaltade Verdis dramatiska melodier.
Linköpings Symfoniorkester ställdes inför ett kraftprov. Tack vare växande rutin och alltmer utvecklad säkerhet, och genom Nils-Gunnar Burlins ledning, förde de skutan i hamn på ett övertygande sätt. Att utgöra operaorkester är inte det lättaste, men de musicerade dynamiskt och följsamt.
"Triumfmarschen" klingade festligt, mycket tack vare fyra fanfartrumpetare från Skolmusikkåren som spelade från varsitt hörn i salen -- mycket bra gjort.