Linköping 10/10
I mitten av förra decenniet fanns det en skiva som snurrade oftare än andra i min CD-spelare: Livealbumet ”Chasing Time: The Bedlam Sessions” med James Blunt. Det handlade om röstuttrycket som inte verkade kunna förmedla nog med smärta, textformuleringarna som kändes nya och raka, och killen bakom alltihop, som var mer ”the guy next door” än grabben i grannlägenheten någonsin varit. Liveskivan avslutades med ett ”see you in the bar” och det föreföll som Blunts låtar behövde just den intimiten.
När James Blunt närmare tio år efter sitt genombrott spelar i Saab Arena och gör det med Linköpingsbandet The Majority Says som förband, utgör särprägling i röst och starka genombrott gemensamma nämnare, medan The Majority Says pekar framåt, och James Blunt i sina sorgsna texter, men också karriärmässigt, snarare blickar bakåt. Han har aldrig varit större än sitt genombrott.
The Majority Says äntrar scenen strax före utsatt tid och får de det otacksamma jobbet att sätta ljud till när folk letar efter sina platser och arenan fylls. De börjar därmed som ett bakgrundsljud, men Hanna Antonssons karaktäristiskt falsettsvävande röst, det höstmullrande ackompanjemanget, men kanske framförallt klargörandet av Linköpingskopplingen, väcker så småningom intresse. Oklanderliga albumversioner presenteras, där jag stundtals känner en längtan efter mer variation, både i tolkningar och i sångernas uppbyggnad, men där låtarna i sig lovar mer för framtiden.
Även James Blunt, någon timme senare, håller hårt i albumversioner i sina framföranden. Han blandar nytt material med sina klassiker (”You’re beautiful”; ”Goodbye my lover”), men förvånar ändå. Undvikandet av alltför många ballader, de små dansskuttstegen, springet över scenen, och den tämligen brittiska underfundshumorn indikerar sidor av Blunt som inte riktigt hörts när han sjungit hjärtat ut sin kropp på skivalbumen. Med koppling till den senaste skivan har scenografin kommit att fokusera på månlandningar, där raketer och olika färgspektra vidgar intrycket ytterligare. I en grå overall blir Blunt den lekfulle pojken med rymddrömmar, och i hur han rusar över scenen och bland annat påtalar att publiken är den billigaste bakgrundsångare han någonsin anlitat, inkapslas dessa drömmar i rollen som underhållare. Den undran om hur sånger som kräver intimitet i sina framföranden, klarar en arena har därmed besvarats i att tyngdpunkten lagts på mer upptempo och i hur Blunt själv väger upp allvaret.