Tele2 Arena, 1/7
Det var en minst sagt kluven känsla att se och höra Rolling Stones på Tele2 Arena på tisdagskvällen. Det var lätt att bli imponerad av energin som dessa legendariska 70-plussare bjöd på, och samtidigt så var det stundtals ett långt harvande med ett förvånansvärt dåligt ljud, åtminstone på den (en av de dyraste) plats jag satt på.
Efter en seg väntan där förbanden Amanda Jenssen (som tröstlöst försökte på detta alldeles för stora ställe) och trista Big Bang från Norge klev så 52-åriga The Rolling Stones upp på scenen. En laddad Mick Jagger gick i gång för fullt från start med ett ”Stockholm, are you ready!” och drog igång ”Jumpin' Jack Flash”. Publiken - där var och varannan i de blandade åldrarna hade en Stonestunga på t-shirten – var inte riktigt lika mycket på hugget och det var egentligen först när konserten avslutades med ” (I can't get no) Satisfaction” som de riktiga ovationerna kom.
För Stonesälskaren
Fram till dess hade bandet bjudit på ungefär de låtar man kört på det utdragna 50-årskalaset som startade 2012. Det presenterades en exklusiv låtlista för Stockholm på storbildsskärmen innan, men alla de låtarna kom aldrig. Men för den vanlige Stonesälskaren spelades i stort sett vad man förväntat sig: ” It's only rock n roll (but I like it)”, ”Honky tonk women”, ” Sympathy for the devil”, ”Brown sugar”, ”Angie” och andra. Inga större överraskningar alltså, och flera av låtarna planade ut i alltför långa malanden.
Stoneface
Men vad gör det. Behållningen är ju främst bara att se detta fenomen. Att de har denna energi efter så många år – och ett rapporterat hårt liv emellanåt – är bara det en sensation. Mick Jagger for runt scenen och rampen under så gott som hela konserten och Keith Richards hade en godmodig nalleliknande min under den över två timmar långa konserten. Särskilt då han fick göra ”You got the silver” och ”Can't be seen” på egen hand. Det är ju en speciell känsla bara att se honom på scenen.
Stenansiktet Charlie Watts bakom trummorna visar vad en tränad 73-åring kan åstadkomma. Ron Wood gjorde det han skulle utan större åthävor.
Snäll gest?
Yngst av de gamla medlemmarna men tröttast i framtoningen var gitarristen Mick Taylor som fick vara med på ett par låtar. Hans trista solon hade man ändå klarat sig utan. Kanske mest en snäll gest och tack för trogen tjänst från övriga att han fick vara med? Annars hade man ett bra och namnkunnigt komp med sig, inte minst pianisten Chuck Leavell och saxofonisten Bobby Keys, båda gamla medarbetare till bandet, och utmärkta basisten Darryl Jones.
Så, efter 19 låtar (som alltid under på pågående turnén ”14 On Fire”) kunde man lägga denna förmodligen sista Sverigekonsert bakom sig. Fast vem vet, det var egentligen inget som talade för att medlemmarna själva kommer att lägga av. Den energi de utstrålade skull göra vilka unga artister som helst avundsjuka.