Robert Wells, LaGaylia Frazier, Sofia Källgren, Johan Bodin, Alice Power, Sweden Symphony Orchestra under ledning av Ulf Wadenbrandt
Crusellhallen,
26 oktober
Rhapsody in Rock är musikföreteelsen som omvandlar rock till symfoni, och klassisk musik till boogierytmer. Rhapsody in Rock är energi, fingrar som utnyttjar flygelns alla tangenter och cellons samtliga strängar. Det är Victor Borge- och Charlie Norman-influenser och stenbrottstraditioner. Men självklart och framför allt är Rhapsody in Rock synonymt med Robert Wells. Det har nu gått tjugofem år sedan första konserten och för att fira detta är Robert, Sweden symphony orchestra och band ute på jubileumsturné. På söndagskvällen uppträdde de i Linköping.
I jubileumsuppsättningen har Robert sångmässig support av LaGaylia Frazier, Sofia Källgren och Johan Bodin. I samtliga fall handlar det om röster som inte räds att ta sig an stora kompositioner och som i de flesta fall briljerar i dem, även om Johans röst känns lite ljus jämfört med de originalartister han återger, och LaGaylia kommer till sin rätt först när hon drar i för allt vad tygen håller, medan hon i vissa partier känns lite för lätt på rösten. Musikmässigt backas Wells upp av nämnda symfoniorkester och band, där dirigenten Ulf Wadenbrandt utmärker sig med att leka loss ordentligt i sitt rörelsemönster. Saxhopp och musikledning är en oväntad, men välkommen, kombo. Starkast intryck bland musikanterna gör dock unga Alice Power. Hon framför några pianostycken tillsammans med Robert och gör det på ett sätt som andas begåvning i varje fingertopp.
Med tjugofem år på nacken är det lätt att förledas att tro att Rhapsody antingen överlevt sig självt, eller just mognat bort sin ungdomliga ysterhet. Men faktum är att Rhapsody in Rock på något vis känns som om det varit tjugofem år hela livet. Detta för att showen alltid framstått som professionell, men kanske också för att repertoaren i sina moderna sammanhang sällan bekantar sig med senaste decenniernas musikutbud eller uttryck. Å andra sidan kombinerar man Brahms och Beethoven med Elton John, Queen, ”Tomtarnas vaktparad” och ”Kalle Johansson”. Och gör det gärna och på en och samma gång. För det är också en av musikföreteelsens särdrag: det skarpa kastet mellan genrer, tempoväxlingarna, boogien som inte ligger långt borta ens i kompositioner signerade Chopin, och inbrytningar i låtar av andra alster. Och så givetvis att kompet ofta ligger på diskanten och att det som åhörare ibland är svårt att veta vilken låt Wells & Co började i och hur de trots alla snabba kast hit och dit alltid tycks hitta tillbaka. Och gör det utan att missa en enda tangent eller sträng.