Myter berättar om människans villkor på jorden men innebörden är dunkel. Likväl brukar vi tänka på Orfeus och Eurydike som ett evigt kärlekspar.
Men Mats Ek och Marie-Louise Ekman - scenografi och kostym - är inga romantiker. Scenografiskt befinner vi oss i en naiv oändlighet. Deras Orfeus är ingen ung gud utan en hetsig gubbe som just begravt sin hustru. Kanske menar de att gudarna är just så gamla som Anne Sofie von Otters Orphée. Han ger sig hän i ett uppbragt, kränkt sorgearbete, omgiven av sörjande svartklädda män i hatt.
De sörjande, dansare och sångare blandat, uttrycker saknaden, övergivenheten och vilsenheten i en koreografisk kraftfull protest. Mitt i denna dynamiska smärta rör sig Orfeus vilset, ilsket, oändligt ensam. Hans rörelser är ofta berörande vardagliga. Som när han söker efter en tändare i den sjaskiga kostymens alla fickor.
Beslutet att trotsa döden ger honom kraft och riktning. Mötet med furierna är som hämtat från Hieronymus Bosch. Vanställda, köttiga manskroppar med dinglande snoppar rasar men betvingas till slut av Orfeus sång. Hos de saliga andarna är alla kvinnoklädda. Män och kvinnor, dansare och sångare bär vita tyllkjolar, silkiga jackor och änglahår. De har fått samma rörelser, men somliga har skäggbotten och hårig urringning, vilket gör den (delvis) själfulla koreografin ironisk, för att inte säga parodisk.
Orfeus återfår sin Eurydice. Men det är ett omaka par. Han är gammal och hon är ung och där finns varken kärlek eller åtrå. Han ser henne inte och det har han nog aldrig gjort. När han slutligen gör det, dör Eurydice igen och då äntligen förlöses Anne Sofie von Otters sorg och sång. För sångens kroppsliga gestik är en annan än Mats Eks koreografiska fantasi. Sången känns ofta som ett ackompanjemang till rörelsen i stället för tvärtom.
Koreografiskt är det en överväldigande tolkning och från diket flödar musiken under dirigenten Sir Richard Armstrongs virtuosa ledning.