Den norska änglasopranen Sissel överraskade mig! Visst känner jag hennes makalösa röst, men historien är full av exempel på att det inte räcker. Nu visade hon tack och lov fler kvaliteter från scenen, i första hand massor av värme som omslöt den fulltaliga publik som älskade allt hon gjorde.
Medan den jättetjusigt klädda scenen fortfarande var tom började det välbekanta gitarrintrot till "My sweet Lord", verkningsfullt inte minst tack vare det utsökta ljudet från gitarrerna. Fem slipade musiker och tre körsångare backade upp solisten i varierade och genomtänkta ljudbilder.
Arrangemanget på den därpå följande "God rest ye merry gentlemen" var alltför bakåtslickat för min smak, och Jackie Wilsons gamla "Your love keeps lifting me higher" var på tok för städad och lam för att fungera. Jag anade oråd, men hon visade sig senare kunna fylla ut den gospelindränkta repertoaren, "To God be the glory" var nog den bästa version jag någonsin hört!
Det fanns även ett folkligt stråk som skapades av dragspel, mandolin och ståbas - härligt. Ett annorlunda inslag var när Sissel sjöng duett med sin mammas inspelade röst i "It had to be you".
Hur polerat och perfekt och duktigt och klockrent och tillrättalagt och oförargligt kan ett koncept bli innan allt havererar? Jag tror faktiskt att det finns en gräns någonstans, samtidigt konstaterar jag att Sissels benådade röst och framtoning står över det mesta av dessa risker. Hon är en i bästa mening älsklig sångerska, ärlig och o-spekulativ.
Till och med den söndermanglade "O helga natt" gjorde hon till något meningsfullt, det är inte allom givet...
Gunnar Ekermo
