Mässa med smärtsamt tema

Detta gav kvällen ett lite annorlunda upplägg.

Musikprogrammet avlöstes av ett engagerat och mycket välformulerat tal av skådespelerskan (med mera) Astrid Assefa .

Efter hennes starka ord påminnande om tillståndet i världen med flyktingvågor och ökade klyftor mellan människor, fick Arnold Schönbergs körstycke ”Friede auf Erden” en förstärkt motivering och en starkare koppling till samtiden.

Musikaliskt är dock detta ett ganska tidsbundet, brokigt spår av övergångslandet mellan högromantik och expressiv modernism. Det är inte särskilt sångbart. Snarare orkestralt tänkt med skiftande tonaliteter och täta ackord.

Östgöta kammarkörs tolkning höll ganska fint men var bäst i de mer lågmälda och lyriska avsnitten.

Kvällens huvudnummer tog plats efter paus.

Jenkins verk är ju en mässa men fungerar väl lika bra som ett konsertant verk.

Man bör känna till att detta komponerades på beställning av muséet Britains Royal Armouries till millennieskiftet 2000. Och att det gjordes med en pedagogisk och folkbildande avsikt: Att påminna om krigets fasor och verka för fred.

Det stort upplagda verket tar sin utgångspunkt i sången ”l’homme armé” från 1400-talets Burgund.

Denna melodi var på sin tid motiv i ett antal mässor. Märkvärdig musik som dock inte skrevs i det främsta syftet att avskräcka till krig…

Karl Jenkins utnyttjar hela paletten av blåsorkestern och slagverkets klanger.

Kören där bakom har ibland svårt att hävda sig och var för den skull i kväll förstärkt med mikrofoner och högtalare.

Detta gav ibland en lite skev ljudbild.

Men till största delen var det en välbalanserad helhet där även solisternas röster gick fram lagom starkt.

Stilmässigt är detta rak och lättillgänglig musik. Ofta med marschliknande rytmer och melodier som erinrar om visa eller schlager.

Den påminner om amerikansk filmmusik, med den sortens dramatiska kontraster och storslagna, pampiga ackord.

I de lågmälda avsnitten var det ofta en liggande bordunton som bildade en effektfull tonal grund till stundtals vackra och emotionellt gripande melodier.

Texterna var av många slag och från olika kulturer. Ett speciellt ljudande inslag var ett muslimskt böne-utrop med imamen Zekerijah Cajlacovic. Det var exotiskt men relaterade inte till den övriga musiken.

Det som förbryllar med Jenkins mässa är den ”krigsretorik” som återkommer i musiken och i vissa texter. Maningar till kamp och hjältemod.

Avsikten här är god men det blir en ganska dubbel, blandad känsla av detta. Även det smäktande, sentimentala uttrycket som är genomgående, stämmer för mig inte alls med texter eller bilder av lemlästade eller brinnande kroppar.