Linköpings Folkmusikfestival.
Folkets park 12-13 oktober. Föreningen Folkmusik i Linköping m.fl.
Välfylld, så kan man sammanfatta den femte upplagan av Linköpings Folkmusikfestival. Både till musik och publik. Utbudet myllrade, i Cupolens alla skrymslen och vrår.
Utöver programpunkterna med flera parallella scener, även en hel del oannonserat och spontant spel. Festivalen börjar få alltmer drag av spelmansstämma. Det är också mycket av utövarnas och entusiasternas evenemang. De kommer från hela landet, till konserter, kurser och samspel. Det blir en angelägen mötesplats.
Angelägenheten förstärks också av mängden ungdomar som deltar; ett resultat av alla utbildningar inom folkmusik och världsmusik som växt fram under det senaste decenniet.
Visst finns det lite avigsidor av detta. Som "vanlig" publik kan man känna sig lite utanför, och med allt spel och larm i trappor och förstugor blir ljudmiljön kaotisk. I vissa fall hade scenljudet svårt att hävda sig och nå fram. Högtalarvolymen kunde höjas; till hjälp för konsertlyssnarna...
I Konsertteatern var det dock lugnt och avskilt. När över tusen personer förväntansfullt bänkat sig där för att höra Sofia Karlsson, förstod man att festivalen skulle bli stor och intensiv.
Nu blev hennes konsert lite av en förvirrad och osammanhängande resa. Ett i sista stund omlagt program och nya musiker, skapade nervositet och röra. Men med dialog med publiken och en spontan attityd, blev det till slut en rätt charmig upplevelse.
Sofie Livebrandt och Gideon Andersson bidrog till det. Det var stor bredd på stilar och arrangemang. "Folkmusik" ? Det kan man undra, men grundtonen utgår ändå från visan eller folksången (mycket av det senare förstås ur engelsk och amerikansk tradition).
Men det var inte de stora och kända namnen som var behållningen på årets festival. Mer inspirerade och nya klanger kom exempelvis från vokalgruppen "Kongero". Fyra unga kvinnor med fyra mikrofoner skapade en tät röstväv i oväntade arrangemang. Med allt från gamla koraler till eget nykomponerat material. Imponerande.
En frisk fläkt var också danska gruppen Valravn. Trots dåligt ljud till de många exotiska instrumenten, bjöd de på tungt ös med hetsande rytmer. Sångerskan Anna Katrin förstärkte den "forntida" atmosfären med sina färöiska och isländska ord i medeltidsballader och kväden.
Här passade scenljusets rökmaskiner in ganska väl. Detta verkade vara en nyupptäckt leksak som användes till överdrift på flera scener. Som med dans- och musikmötet "Threestyle" på Konsertteatern. Den lekfulla och eftertänksamma dansverkstaden behövde inga extra effekter. Uttrycket var starkt och glädjen i att samverka mellan flamenco, street och folkdans.
Scendansen var annars ett nedbantat inslag, tyvärr. Det har hört till höjdpunkterna, i år liksom tidigare år.
Frifot var annars lördagens dragplåster. Under tjugo år har denna trio etablerat sig till att bli en av de stora förebilderna i den svenska folkmusikrörelsen. Konserten förmedlade pålitligt säkert och avspänt spel. Ale Möller hanterade kohornet lika ledigt som munspelet, och Lena Willemarks älvdalsmål gav färg åt sången. Rösten nådde dock fram lite dåligt, medan fiolspelet fungerade bättre, med underbart samspel med Per Gudmundsson.
Men i genren duospel måste jag framhålla Ellika Frisell och Emma Reid som de vassaste. Eller snarare mest nära och lyhörda. Kanske är det också den speciella (egenartade) traditionen från Bingsjö och Orsa som dessa båda förmedlar så starkt, som bidrog till intrycket av deras spelning.