Dubbelkonsert och Symfoni nr 4.
Norrköpings symfoniorkester. Dirigent: Stefan Solyom. Solister: Catherine Manoukian violin, Jakob Koranyi cello.
Linköping
7 november
Johannes Brahms tillhör de mest spelade tonsättarna i Norrköpingsorkesterns repertoar. Och visst är han något av en portalfigur för den romantiska epoken, med en musik som vi idag uppfattar som lättillgänglig och känslomässigt engagerande.
Dubbelkonserten för violin och cello hör till de verk som man snabbt tar till sig. Det är utåtriktat och melodiskt. Visserligen ovanligt för sin tid med två solister som växelspelar men genom den skickligt komponerade balansen mellan dem och orkestern blir det en harmonisk helhet.
Solisterna denna kväll var verkligen inne i musiken. De hade ett fint samspel med tät kontakt och spänningen och intensiteten var hög. Samtidigt var uttrycket avspänt och nästan lekfullt. Jag vet inte om de spelat tillsammans tidigare men man kunde få det inrycket.
Det var fint flyt även i orkesterns spel och Stefan Solyom lyckades för det mesta väl med att balansera orkesterklangen gentemot solisterna. På några ställen blev de dock lite svåra att urskilja.
Tolkningen av dubbelkonserten hade temperament och liv. Det startade med mycket energi och högt tempo. Den andra satsen med sin folkmelodiska enkla karaktär, framfördes med värme och lätthet i ansatsen. Här fanns utrymme för fina nyanser.
Tredje satsen är musikaliskt mer anonym, stundvis ganska intetsägande. Men även här var det säkert och balanserat spel. Manoukian och Koranyi fick en välförtjänt hyllning av en jublande publik.
Andra halvan av konserten upptogs av den fjärde symfonin, som också blev tonsättarens sista -Brahms var en självkritisk kompositör som tog lång tid på sig för att fullborda sina verk.
Detta är ett stort upplagt verk med en tät och tung orkester. Där finns starka kontraster – typiskt romantiska. Men karaktären är ofta mörk och vemodig, framförallt i den sista satsen.
Stefan Solyoms tolkning lyfte fram en målerisk och färgrik symfoni, målad med breda penseldrag. Han dirigerade distinkt och bestämt och med stor energi. Orkesterspelet var tydligt och transparent. I den andra satsen fanns det smäktande och sirliga i ett vackert, dunkelt känslouttryck; ett ljusare vemod.
I tredje satsen lyfte de fram det uppsluppna och livliga. Det medryckande och festliga i denna del står i bjärt kontrast till det övriga.
Sedan landade det i avslutningens tyngd och passion. Här kulminerar den stora symfonin i en ödesmättad, expressiv och dramatisk musik. Norrköpingsorkestern och Solyom var konsekventa och höll energin och kraften ända till slutet.