Musiken klingade omisskännligt av sin upphovsman. Det var lättlyssnat, fängslande och innehöll både humor och charm.
Samme kompositörs 2:a violinkonsert lämnade mig ganska oberörd.Tekniskt skickligt skrivet -- javisst. Dessutom oklanderligt framförtav SON och violinisten Erez Ofer, som hade både eld och känslighet istråken. Men musiken var varken underhållande eller angelägen.
Tjajkovskijs "Pathetique-symfoni" har däremot inte svårt att hittaträffytor. Här ryms bottenlös och utlämnande förtvivlan, men ocksåoöverträffad skönhet. Och allt äger universell giltighet! För mig ärförsta satsen en emotionell storm, även om jag inser att den kanske iefterhand fyllts på med mer känsloinnehåll än vad Tjajkovskij självavsåg.
Med mycket säker hand anförde Jurowski orkestern. Det lätsynnerligen mäktigt och fullödigt. Hans val av tempo var utsökt ochexakt avvägda i förtätade partier. I slutet av första satsens huvudtemafår ett förlösande ackord enorm effekt om det förbereds med ett unsrubato, nästan gränsande till en bråkdels sekund av tystnad. Detringade utövarna in perfekt.
Tjajkovskijs stråkcantilenor är berusande, men ett särskilt plusockså till brasset och hornsektionen. De gav inte bara prov på krafttillräcklig att fylla ett fartygs segel; de förmådde också spelabalanserat i knappt hörbara nyanser.