Uno Sandéns Mariaoratorium ansluter -- trots det personliga tonspråket -- till en lång tradition. Det hör man i melodik och harmonik, men inte bara där.
Tonsättaren använder fugaformen och han ger på barockmanér ordens innebörd gestalt i toner. Hans blåsare kan föra tanken till herrarna Gabrieli i Venedig-domen, och han rent av citerar Johann Sebastian: den skönaste och mest kända av alla koralerna. Tradition alltså, och samtidigt personligt. Hur man nu uppfattar detta personliga drag skiftar säkert från lyssnare till lyssnare.
Sandén har själv sagt att för honom är en central formulering i Ylva Eggehorns text Jakobs ord: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". Detta kunde antyda ängslan och oro.
För egen del känner jag att Sandéns musik framför allt talar om trosvisshet, förtröstan och ljus glädje.
Av de fyra solisterna har i varje fall Kerstin Lundin Grevelius sjungit verket förut -- gör det på skivinspelningen från 1992. Hennes stämma är vacker: här finns mognad och mänsklig värme. Johan Schinklers insats i avsnitten "Himlastegen" och "Jabbots-vadet" imponerade genom intensiteten och uttryckskraften.
Ann-Christin Hallgren gjorde sin starkaste insats i partiet "Påskadagen", där hennes klara, rena stämma skönt uttryckte innerligheten i texten. Linus Flogells tenor fick jag inte höra så mycket av; två partier som i min text anges som tenorens sjöngs av sopranen.
Emellertid: kvällen var framför allt körens, eller körernas. Skönt, mäktigt klingade det!
Fastän mer vore att säga härom får jag inskränka mig till konstaterandet att oratoriekören, vars sista framträdande detta var, inte kunde ha fått säga farväl på ett mer imponerande och för både kör och publik minnesvärt sätt. Kören hyllades med blommor, och blommor fick självklart också kvällens huvudperson: Uno Sandén.
konsert