Cecilia Rydinger Alin leder sedan 2008 med säker hand, som i denna konsert: lugnt och stadigt med stor förmåga att få fram nyanserna i både volym och klangfärg.
Manskör kan tyckas vara en begränsad klangpalett men OD visar hur mycket man kan leverera, från riktigt djup bas till kontratenorens mjuka falsett.
Katedralprogrammet hade flera inslag av estländsk musik; ett land med stark körtradition. Men flera svenska tonsättare var också representerade. Det var glädjande mycket av samtida musik. Dock inte av det mer experimentella slaget.
Gunnar Idenstam, såväl som Sven-David Sandströms verk, var exempel på melodiös och harmoniskt trygg sång. Men Sandströms Sanctus arbetar med många nivåer och komplexa avsnitt växlade med enkla. Det är en mäktig mässats som planar ut i en durtreklang.
Unga svenska Andrea Tarrodis Laulava meri var det nyaste verket i konserten. Här flödade körklangen i långa liggande toner, med små rörelser som en organiskt hävande havsdyning. Tolkningen var imponerande och väl sammanhållen, även om den höga kontratenoren svajade lite.
Vad gäller konserten som helhet kan man förundras att en rutinerad ensemble som denna inte är mer mån om att behålla en stark känsla och stämning hela vägen. Se nästa gång till att undvika applåder mellan stycken. Undvik paus i ett kyrkoprogram, och orgelintermezzot blev också ett sådant brott i flödet (det var visserligen en intressant variant på Philip Glass med den stora akustikens klanger).
Avslutande De Profundis av Arvo Pärt blev en oförglömlig avrundning. Psaltarens texter var återkommande i programmet. Här ljöd uråldriga ord starkt och kraftfullt och samtidigt med en meditativ innerlighet. Det blev en sannskyldig katedralversion med orgel och kör i fin balans.