Fjorton musiker, fyra tonsättare, många åhörare samt en optimal akustik för den här typen av musik – så såg det ut när Östgöta Barock i lördags firade sitt 10-årsjubileum.
Redan vid första anslaget av Händels Concerto grosso drabbades man av det makalösa välljudet: stråkarna, cembalon och de milda barockoboerna och fagotten harmonierade på bästa tänkbara sätt.
Och så Händels ståtliga musik, så ädelt det bara kan bli. Varje sats har sådana uppenbara kvaliteter att man förstår Händels status och särställning. Ensemblen lyfte fram denna guld-musik disciplinerat men utan stelhet, livfullt och glatt men på allvar.
Bredvid giganten Händel framstår många andra av barockens namnkunniga tonsättare mer som goda hantverkare. Hit hör Muffat, representerad av en Sonata och en brett upplagd Passacaglia vars tematiska material Östgöta Barock kramade allt ur. Och välljudet var detsamma!
I Vivaldis Concerto grosso var det vitala musicerandet väl så bra och spännande som musiken själv. ”Den röde prästen” var onekligen en formens förnyare, men i hans konserter är tonspråket ofta så basalt och de upprepade sekvenserna en sådan stapelvara att det gränsar till tråkighet. Att han hade tillgång till en oerhört mycket större palett märker man tydligast i hans operor, där hans behandling av den harmoniska utvecklingen varken står Bach eller Händel efter.
Ett annorlunda men roligt repertoarval var Bibers ”Battalia”, ett stycke burlesk och extremt målande programmusik som nog gjorde alla åhörare glatt chockade. Ni skulle hört instrumenten gestalta sången av berusade soldater, det var långt från förfiningen hos Vivaldi och Händel!
Konsertens dominerande visuella intryck stod inlevelsefulle cembalisten Marcus Mohlin för, hans ”sittande koreografi” var av ett sällan skådat slag och omfång!
Torbjörn Köhl och de andra i Östgöta Barock har gjort ett mycket gott arbete. De är en stor tillgång i vårt musikliv. Grattis till de tio åren – må ni leva uti hundrade år!