Magisk andra halvlek av Leonard Cohen

Leonard Cohens scencomeback 2008 var sensationell.

Leonard Cohen.

Leonard Cohen.

Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX /

Konsert2012-09-03 08:18
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att den kanadensiska sångpoeten efter 15 års uppehåll kunde bjuda på en så fullfjädrad show både gladde och förvånade. Cohens prator mellan sångerna var en stor del av behållningen; roliga, avväpnande, levererade med det där sardoniska leendet. Paradoxernas man höll stilen, 73 år ung.

I dag, fyra år, fem Sverigekonserter och flera dvd-utgåvor senare, är överraskningseffekten borta. Nu vet vi drygt 6 000 i publiken vad vi har rätt att vänta oss. Det vill säga en grandios hitkavalkad med tyngdpunkt från albumen "I´m your man" och "The Future", ett väloljat och mycket samspelt band, tre excellenta körsångerskor med en fräck och lagom ironisk koreografi. Alla på scenen är sobert klädda i svarta kostymer. Cohen bär dessutom en smalbrättad hatt. När han talar till publiken håller han den framför hjärtat, som för att understryka sin uppriktighet.

Men fyra års turnerande har inte spårlöst gått förbi. Inledningslåtarna "Dance me to the end of love" och "The future" känns lite trötta och pliktskyldiga trots att Cohen går ned på knä när han sjunger. Och uppsluppenheten och självironin är som bortblåsta. Intressantast är sångerna från "Old ideas", skivan som kom i vintras. Den skivans första spår, "Going home", får kvällens dittills längsta applåd.

När andra setet börjar har solen gått ner. Skönt, för Cohens utmanande sånger gör sig bäst i mörker. "Heart with no companion" och "The Partisan" tillhör inte Cohens mer kända låtar, men framförda med denna hetta kan de utan vidare jämföras med mer sönderspelade "Hallelujah" och "Bird on the wire". Här lyfter hela konserten, ensemblen med den fantastiske Javier Mas på 12-strängad bandurra (en slags luta) tänder till och håller trycket uppe i en dryg timme ända till (tyvärr) obligatoriska "I'm your man" och extranumren.

Det är fascinerande att dessa svarta sånger om sex, åtrå, åldrande, sorg och misstro kan skänka så mycket tröst, särskilt som Cohens poesi oftast bara är begriplig till hälften. Kanske är det lika mycket själva soundet av hans röst som gör att vi smälter? Eller det politiskt inkorrekta i textrader "Let?s do something crazy, something absolutely wrong, while we?re waiting for the miracle to come".

Till allt annat komponerar Cohen fina melodier. Det är lätt att glömma bort eftersom hans djupa baryton snarare slätar ut melodierna än tar vara på dem. Sharon Robinson, sångerska och mångårig samarbetspartner lyfter "Alexandra leaving" till helt nya - och högre - nivåer. Ståpälsvarning!

Som fjärde extranummer kommer "Famous Blue Raincoat", sången jag åkt till Göteborg för att få höra. En sång man aldrig blir färdig med, som fångar spänningen i det möjliga/omöjliga försöket att leva med fler än en. Fullmånen ler över Gamla Ullevi och jag fylls av den där högtidliga, nästan heliga känslan, som ytterst få konserter frambringar.