Tillsammans med Ungdomssymfonikerna utgjorde LSO en jätteorkester, bland annat innehållande åtta horn och elva brass. Det lät således stort och maffigt om musiken ur Smetanas "Brudköpet" och Zimmers filmmusik ur "Gladiator". På egen hand spelade ungdomarna Herb Browns "American Bolero" övertygande, det var ett stycke som låg väl till för dem. Kanske är de framtidens musiker, och i vilket fall som helst är deras eget och deras lärares arbete med dem ovärderligt!
Suddiga konturerDe av alla älskade styckena ur "Peer Gynt" av Grieg hade lite suddiga konturer. Att stråkarna inte lyckades göra sig gällande i tuttipartierna var knappast deras fel, de skulle behöva vara flera till antalet. Men nog svajade det ibland betänkligt när de hade huvudrollen och inte kördes över av slagverk och bleckblås.
Magnifik avslutningDen transparenta orkestersatsen och den slankare ljudbilden i Mozarts "Sinfonia concertante" passade LSO bättre. Jag önskar dock att annars duktige dirigenten Andreas Eriksson hade ingjutit mer mod och glöd hos orkestern. Det är verkligen inte frågan om någon yster musik, men musicerandet var alltför återhållet, för att inte säga ängsligt. Det lyfte sällan över "rätt-spelandet". Mozart slätades därför ut och förlorade färger och dimensioner, något som gick ut även över solisternas konversation. Men vilken fin ton det var i Strands viola och i Kjellströms violin!
Avslutningen med Sibelius "Finlandia" var magnifik - vilken storslagen orkesterprakt och vilket patosfyllt allvar!