Vinj: IGÅR KVÄLL
Sweden meets Mediterranean
Jan Lundgren, piano
Richard Galliano, accordeon
Paolo Fresu, trumpet
Linköpings konsertsal
Spännande -- det här var allra första konserten denna nya konstellation gjorde. Piano, accordeon och trumpet är en ganska udda kombination. Trion varierade föredömligt de klangmöjligheter som stod till buds. Redan i första numret, "I wish you love", hittades våglängden som resten av konserten sedan surfade på: meditativa och sparsmakade uttryck med en omisskännlig melankoli i botten.
Dragspelsjazz i vanlig mening var det inte fråga om. Anrättningen hade snarare en doft av Astor Piazzolas tangojazzhybrid. Någon standardlåt, någon traditionell, en av 1600-talstonsättaren Monteverdi (men den hade han inte känt igen!), annars mest egna och sprillans nya kompositioner.
Galliano visade sig genom fantasifulla och flyhänta solon vara en elegant accordeonist (heter det så?) Instrumentet klingar bäst i solo-seglatser; de ackompanjerande ackordmattorna i bakgrunden låter däremot rentav fult i mina öron.
Trumpetaren Paolo Fresu var både hör- och sevärd. Han började att spela sittande i en krum kroppshållning à la Chet Baker. Efter en stund satt och halvlåg han i fosterställning, jag undrade hur karln fick luft. Men det fick han bevisligen, för trots att han hade mycket läckageväsande i tonen var fraserna han byggde långa och sammanhängande. Hans spel på flygelhorn var expressivt, men han använde mer eller mindre samma uttryck i alla låtar. Irriterande nog var hans trumpet stämd i överkant.
Allra mest hörvärd fann jag "vår egen" Jan Lundgren, såväl som kompositör och ackompanjatör som framförallt improvisatör. Den killen flyger verkligen, han är avundsvärt fri. Hans introduktion till "Näckens polska" var inget annat än underbar. Fresu anslöt men hade inte den naturliga fraseringskänslan för en folkvisa, eller var han bara distraherad av att samtidigt sköta sin sequencer.
Skriftliga i-förväg-presentationer av musik blir sällan något annat än klichéer. Men det som stod i programmet den här gången stämde verkligen: "Briljant, chosefritt, längtansfullt, levande, livsbejakande" -- precis så var det. Gissningvis får vi höra mer av den här trion. De var värda en långt större publik än vi pinsamt få som satt där. Är det för mastigt utbud på för kort tid i stan?
I går kväll
Spännande -- det här var allra första konserten denna nya konstellation gjorde. Piano, ackordeon och trumpet är en ganska udda kombination. Trion varierade föredömligt de klangmöjligheter som stod till buds. Redan i första numret, "I wish you love", hittades våglängden som resten av konserten sedan surfade på: meditativa och sparsmakade uttryck med en omisskännlig melankoli i botten.
Dragspelsjazz i vanlig mening var det inte fråga om. Anrättningen hade snarare en doft av Astor Piazzolas tangojazzhybrid. Någon standardlåt, någon traditionell, en av 1600-talstonsättaren Monteverdi (men den hade han inte känt igen!), annars mest egna och sprillans nya kompositioner.
Galliano visade sig genom fantasifulla och flyhänta solon vara en elegant ackordeonist. Instrumentet klingar bäst i solo-seglatser; de ackompanjerande ackordmattorna i bakgrunden låter däremot rentav fult i mina öron.
Trumpetaren Paolo Fresu var både hör- och sevärd. Han började att spela sittande i en krum kroppshållning à la Chet Baker. Efter en stund satt och halvlåg han i fosterställning, jag undrade hur karln fick luft. Men det fick han bevisligen, för trots att han hade mycket läckageväsande i tonen var fraserna han byggde långa och sammanhängande. Hans spel på flygelhorn var expressivt, men han använde mer eller mindre samma uttryck i alla låtar. Irriterande nog var hans trumpet stämd i överkant.
Allra mest hörvärd fann jag "vår egen" Jan Lundgren, såväl som kompositör och ackompanjatör som framför allt improvisatör. Den killen flyger verkligen, han är avundsvärt fri. Hans introduktion till "Näckens polska" var inget annat än underbar. Fresu anslöt men hade inte den naturliga fraseringskänslan för en folkvisa, eller var han bara distraherad av att samtidigt sköta sin sequencer.
Skriftliga i-förväg-presentationer av musik blir sällan något annat än klichéer. Men det som stod i programmet den här gången stämde verkligen: "Briljant, chosefritt, längtansfullt, levande, livsbejakande" -- precis så var det. Gissningvis får vi höra mer av den här trion. De var värda en långt större publik än vi pinsamt få som satt där. Är det för mastigt utbud på för kort tid i stan?