Konserten var en hyllning till Monica Zetterlund. En god idé, inteminst därför att hennes repertoar ju är ganska varierad och går attgöra mycket av.
Samtliga arrangemang hade gjorts av medlemmar i bandet, det finnerjag både roligt och imponerande. Ensemblespelet var oklanderligt i bådesax- och brassektionerna, kanske är det rentav orkesterns adelsmärke.
Soloinsatserna var inte alltid lika intressanta, men undantag fanns.Ett sådant var exempelvis trombonisten Nils Odelstam som sträckte utordentligt i "Bedårande sommarvals".
De två vokalisterna hade var sina uttryck. Åsa Kristoferson hade meratt ge i de ösigare numren, medan Sofia Pettersson stod för något avsamma sköra sårbarhet som Monica Z gjorde.
Påfallande ofta lät arrangemangen melodin dubbleras av instrument iorkestern, inte sällan i samma register som sången. Detta medfördedessvärre att sånginsatserna blev otydliga och ibland rentavonödiggjordes i och med att de inte hördes.
Det blev mycket Monica Z à la Hasseåtage och Beppe Wolgers; mer av hennes samarbete med Bill Evans hade inte gjort ont.
Och faktum var att när "la Zetterlund" lämnades för deSinatradoftande extranumren "The lady is a tramp" och "Fly me to themoon" släppte någon sorts förtöjning. Det svängde naturligare äntidigare, och båda sångerskorna gjorde strålande insatser.