Då (1840 i Leipzig) firades 400-års jubiléet av Gutenberg boktryckarkonst. Idag var musiken i sig nog; ett firande av sångarglädje och samspel med orkester och röster.
Verket i sig är ovanligt då det inrymmer delar av en instrumental symfoni medan övriga delar snarare är en kantat med kör,sångsolister och instrument.
Det passar bäst därför bäst i kyrklig miljö, med sina lovprisande texter ur Psaltaren och Paulus brev. Till innehållet hyllas här Gud, treenigheten, skapelsen och ljus.
Budskapets härlighet och riktningen uppåt är tydlig. Och musiken följer och gestaltar detta med ett tonspråk som vi kan känna igen. Mendelssohn hämtade näring både från Bach, Mozart och Beethoven.
Uppförandet av detta i Linköping och Vadstena är förstås ett kraftprov med utropstecken! Tyvärr gav lokalen S:t Hans kyrkorum inte rättvisa åt den stora klangen och helheten. Det blev ibland lite torrt och spretigt. Men detaljer i orkestern och sångsolister kom fram bra i den dämpade akustiken.
Orkestersatsen i symfonidelen började lite trevande och osäkert. Men det tog sig vartefter med en växande energi och större koncentration i spelet. Det vackra, hymnartade adagiot kunde varit lite mjukare och renare, men den lugna dirigeringen fick fram den mozartska eteriska enkelheten.
Körerna lät samstämda och välbalanserat till orkestern. Lite tunt i basen kanske, men som helhet var det kraftfullt och övertygande. Vacker var sats 4 med sitt tårfyllda tema.
Solisterna har inte så omfattande insatser, men alla fungerade väl. Jag minns gärna Ulric Anderssons varma och uttrycksfulla tenor.