Ljuvligare ton än den som finns i en välspelad blockflöjt finns inte, om ni frågar mig. Den rymmer så många ljuvliga och terapeutiska kvaliteter, närheten till natur och till något ursprungligt är en av dem. De fyra blockflöjtisterna i ensemblen Sirena, som igår återvände till domkyrkans kammarmusikvecka, förstår att ta vara på det.
Programmet var i huvudsak inriktat på 1900-talsmusik, ett faktum som i sig inte måste betyda något enhetligt. Men eftersom blockflöjten sov en konstnärlig Törnrosasömn mellan barockepoken och 1900-talets senare del så rörde det sig trots allt om tonsättningar från det som de flesta av åhörarna torde kunna kalla ”vår egen tid”.
Inledningen var suggestiv: japanen Hiroses stycke rymde förutom glissandi och klapprande från klaffar en försiktig koreografi, det hoppades och småsprangs – försök göra det med en blockflöjt i munnen, som det dessutom ska spelas njutbart på!
Om man trycker ner tangenterna på en orgel och först därefter sätter på motorn som ger luft till piporna låter det som delar av holländaren van Steenhovens ”Wolken”. Här smektes det inte medhårs och jag tyckte mig ana en lätt oro spridas i publiken, något som försvann när de lugna samklangerna i ”Ricercar” av Kayser bättre omhändertog blockflöjtens egenart. I längden blev den dock alltför stillastående, så intresset svajade till och slokade.
Telemann och Bach var åldermännen bland kvällens kompositörer. Konserten av den förstnämnde spelades på varma djupa flöjter, fugan av den senare på mycket höga och glittrande. Det var som ett vattenfall av övertoner, där frekvenserna låg på en så hög nivå att de enskilda tonerna nästan var svåra att urskilja för oss mogna ungdomar.
Tyvärr stördes en stor del av konserten å det grövsta genom att en gatuborr eller dylikt förberedde stadsfestivalen i domkyrkoparken. Det är svårt att tänka sig något som passar sämre ihop med blockflöjter! Efter ett rådigt ingripande upphörde dock olåten – tack för det!