Felix Mendelsohns sakrala musik är inte välkänd, och det kan man beklaga. Inte minst med tanke på Robert Schumanns träffande karaktäristik: han säger att Mendelsohn var den förste som gav gracerna en plats i Guds hus.
Mendesohns "Te Deum" är ett verk av en ung man, men allt är förstås relativt. Den 17-åring som skrev detta verk hade ju komponerat mängder av härlig musik.
Besättningen är lite ovanlig: tillsammans med kören musicerar åtta sångare - två i varje stämma - och fyra instrumentalister på orgel, cello, kontrabas och fagott. Placeringen i rummet av de senare var kanske inte den gynnsammaste: de satt framför kören och bakom solisterna, och frågan är om inte en annan gruppering varit gynnsammare för helhetsupplevelsen.
Några år efter tillkomsten av detta verk skulle ju Mendelsohn återuppväcka Bachs Matteuspassion. Redan i "Te Deum" kan man märka hur barocken inspirerar honom. Det gäller i synnerhet två av satserna: "Te gloriosus" och "Per singulos dies".
Solisterna har knappast några framträdande roller var väl samsjungna. Främst sopranerna gjorde fina insatser.
Helhetsintrycket är en bekräftelse på hur väl Schumann fångade Mendelsohns särprägel: det är fråga om en mjukt melodisk musik, som ger uttryck åt ett stilla jubel, en återhållsam glädje och en ljus trosvisshet.