Jag har fått en aha-upplevelse och ett uppvaknande. Jag som trodde den supermelodiösa blandningen av death metal, hardcore, popmusik och snedbena - en musikstil som tyvärr Dead By April numera får anses vara posterpojkar för i Sverige - bara var ett amerikanskt skivbolagspåhitt. Men det är tydligt att scenen lever och mår oförskämt väl även i Linköping. Jag måste ha missat det. Känner mig som en pensionär på två röda sekunder. Inledande Atmosfear från olika delar av Östergötland är en perfekt matchning för Trosabördiga Adept och jag kan förstå publikens uppskattande respons. Även jag gillar det jag ser, åtminstone när bandet skippar de svajiga Iron Maiden-slingorna och istället koncentrerar sig på stenkross.
Det spelar egentligen mindre roll att jag hellre kör tysta leken än lyssnar på den här sortens musik. Det är i det levande formatet jag inser att det finns liv och känsla bakom den där finputsade fasaden. Det värmer också att uppslutningen är så god, att publiken är så entusiastisk och att det finns musik som drygt 300 personer i Linköping kan enas kring. Då spelar det ingen roll att blandningen av hård macho-attityd och känslosamma självhjälpsfilosofier är mer än lovligt klyschig och inställsam.
Manegen är krattad för Adept. Det är inte svårt att släppa loss och domptera när man står framför en publik som är så villig att bli underhållen. Bitvis känns det som att jag är den enda som inte hoppar jämfota.
Farbror tackar för lektionen.
Pelle Gunnarsson