Sisela Lindblom:
De skamlösa
Norstedts
I en tid när vad som sker i och kring Stureplan bevakas av medier som om det gällde världsnyheter finns det all anledning att fråga sig varför. Vilka proportioner ska det ha? Inte tal om att yta, flärd, mode kan vara en viktig trendbarometer för något annat. Tidsandan. Börskurserna. Världsläget. Men som sagt proportionerna.
Sisela Lindblom drivs av ett ganska skamligt begär att undersöka hur det kunde bli just så. Drivkraften att visa vad som rör sig i huvudet på några tämligen banala typer, eller tomma själar, gör "De skamlösa" till en rätt obehaglig läsning. Trots att både författaren, och Lotta Kühlhorns Jackie-Collinsinspirerade omslag, gör allt för att liksom låna drag av fiendens läger; chick lit, underhållning, tantsnusk, är det inte tal om var udden är riktad.
Den lite slängigt, associativt pratiga stilen som letar sig in i varje mental ansats hos de tre huvudpersonerna fungerar olika bra. Bäst hos moderedaktörenTito vars upptagenhet vid klädval, färger, sitt eget bröllop, konkurrensfördelar och karriärbeslut även inbegriper ett kapitaliserande av nära mänskliga relationer. Visserligen en grov förenkling men samtidigt blottläggs hur yta lätt kan bli sitt eget enda värde.
Den efterhand alltmer Patrik Bateman-lika bratten Erik med svårartat fin-fulkvinnakomplex som stundom vill höja upp dem på piedestal, ömsom vill dränka dem i toaletten, likaså.
Svårare blir det med journalisten Nathalie som jag inbillar mig ligger något närmare författaren själv i sympatier. Kanske har avsaknaden av distans gjort henne för vag för att passa in i satiren. Ena stunden vill hon frälsa världen, andra stunden starta porrföretag och ta hit öststatskvinna som ska jobba åt henne. Nej, det går inte riktigt ihop, det verkar mest vara en ursäkt för att kunna ha med sexchat i romanen.
"De skamlösa" behöver emellertid inte läsas för något annat än vad den är. Kritik mot konsumtionssamhällets avarter, relationers förytligande och ett klimat där det svårartat symbolbehängda ordet solidaritet endast finns med som ett lättviktigt bihang hos kulturen. När djupet i färgen röd bara handlar om det senaste läppstiftet från Dior är det kanske dags att skriva något riktigt indignerat.
Sisela Lindblom verkar förbannad och det kommer hon rätt långt med. "De skamlösa" tycks inte framvärkt för att nära den egna förträffligheten eller hålla upp som fin litteratur om fina känslor. Istället kan den läsas som en tidsspegel riktad rätt in i narcissismens anlete.
Maria Tellander