Det finns något tidlöst över att ställa sig bland någorlunda likasinnade och bara le åt det glädjeframkallande i Pretty Maids 80-talshårdrock på scen. Särskilt mycket tid har inte passerat sedan danskarnas senaste Linköpingsbesök, men det är ändå en rejäl skara som hittat till Doom. Även om en hel del av dem verkar föredra närhet till baren framför närhet till band och scen.
Efter ett tilltaget intro går Pretty Maids upp på scen vid kvart i elva. Bandet har hållit på sedan 1981 Och i ärlighetens namn ser de ut som att de skulle må bra av att befinna sig vartsomhelst förutom på scen spelandes hårdrock. Särskilt sångaren Ronnie Atkins verkar mer än lovligt sliten ut. Men han och resten av bandet kompenserar det genom att kämpa på med låtarna och scenarbetet. Trummisen Allan Tschicaja kämpar lite väl mycket ibland och tar över ljudbilden alldeles för mycket.
Musiken är tyvärr precis lika daterad som på skiva. Vämjeliga synthmattor från Morten Sandager läggs över riff som gott kunde lämpats av i någon mörk tvärgata till Sunset Strip för 30 år sen. I de lite hårdare numren, som ”Pandemonium” lyfter Pretty Maids. Och i ”I.N.V.U.” och ”I see ghosts” är de till och med bra. Men de sänker sig å andra sidan lika ofta med ballader som ”Little drops of heaven.”
I mellansnacket gnäller Ronnie Atkins mest på publiken och vill ha mer party. Själv gör han vad han kan för att avhjälpa situationen med sitt vinsörplande. Publiken verkar dock gilla det mesta, och även om Pretty Maids musik är daterad så är glädjen tidlös. Och då får det väl ändå sägas att konserten når någon sorts halvgodkänd nivå.