Black Uhuru och The Abyssinians, Otten, Norrköping,
1 december.
Det var idel klassiker som gällde då två legendariska reggaegrupper kom till Otten på lördagskvällen. The Abyssinians bildades 1968 och Black Uhuru 1974 så förväntningarna var att se reggaefarbröder i vita skägg, trötta ansikten men pigga ögon och rejäl svängig rootsreggae. Och inte blev jag besviken.
Kompbandet är ungt men sånggruppen The Abyssinians är rejält rutinerade. Det är välbevarade röster som smeker fram hits från de där vita skäggen. Bernard Collins leder sången i flest låtar men avlöses bitvis av Donald Manning och båda charmar publiken med dans och vördigt mellansnack. Sångerna är slöa, tunga och basen trycker precis på rätt ställe i bröstet. Knappa timmen avverkas på vägen till allas önskelåt, avslutande "Satta massagana". Kanske låter Collins allsången ta väl stor plats men låten lämnar mig med ett stort leende.
Kompbandet står kvar på scenen, men nästa akt ökar tempot en aning. Black Uhurus grundare Duckie Simpson ser tröttast ut av alla vid sin körmikrofon men är endast en bifigur denna kväll. Stjärnan heter Michael Rose och han sjunger som aldrig förr och leder oss genom hitskavalkaden. Mot tidigare slöa rootsreggaen känns Uhurus låtar som uptempo, nästan i skatakt. Vi dansar, svettas och njuter av välkända låtar från 1983 och bakåt.
"Shine eye gal", "I love king selassie" och Guess whos coming to dinner" är bara några av reggaehistoriens bästa låtar som skapar rörelse på dansgolvet, gungande fans och filmande mobilkameror. Publiken som tidigare känts fåtalig fyller till slut hela utrymmet framför scenen men några extranummer bjuds det inte på. Kobra Kai Sound tar vid på skivspelarna och dansen fortsätter.
Henrik Lindroth