Mot slutet av 60-talet var Tomas Ledin utbytesstudent i Omaha, Nebraska.
– Det var helt chockartat att komma dit som 17-åring från lilla Sandviken. Jag mötte ett USA i förändring, tonårsuppror, Vietnam-demonstrationer, turbulens. Och allt speglades i konsten, filmen och framförallt i rockmusiken, berättade Ledin i Corren för något år sedan.
I USA formades hans musiksmak. Ledin lyssnade och lärde av alla singer/song-writers som ständigt fanns i själva luften: Bob Dylan, Paul Simon, Joni Mitchell, Mamas & Papas, James Taylor, Leonard Cohen, Melanie och så vidare.
Alla spelade de folkmusik med rock/blues i botten. Tomas tog fram gitarren och spelade på coffee houses tillsammans med vännen/basisten Scott Marshall. Efter ett år flyttade han hem till Sandviken, fast besluten att slå igenom. På något sätt.
Första albumet, ”Restless mind” innehöll bara egna låtar sjungna på engelska. En lovande debut, influenserna från de amerikanska hjältarna var tydliga, men svenska folket var intemoget för den här musiken och Tomas skiftade till att skriva och sjunga på svenska.
Sedan gick det 40 år ungefär. Tomas tidiga inspirationskällor blev efter hand allt svårare att identifiera, hans och min smak gled isär.
Tomas Ledin har säkert haft 40–50 riktiga hits, men de är inte min likör. Det kändes därför riktigt kul förra våren när nyheten om Tomas återkomst till den akustiska folkmusiken nådde mig
Jag blev inte besviken. Esbjörn Hazelius, som producerat skivan är en gigant i folkmusik-Sverige och ser till att ingen fuskar.
Tomas Ledin växlar mellan en klädsam, nedtonad berättarstil och mer utagerande sånger där ambitionen verkar vara att äga hela scenen.
Tomas är 62 år och visar, i likhet med andra medel-ålders, lust att berätta om sin egen barndom. Det är hög tid. ”It´s not dark yet, but it´s getting there”, som Bob Dylan sjunger.
Nu står de här på scenen i Crusellhallen, ett skönt och vänligt sjumannaband bakom en glad och charmerande frontfigur. Konserten utformar sig till att bli en kärleksförklaring till en geografisk plats, till visan som genre, att söka sina rötter och till farmor Svea och farfar Josef.
Det sjungs på mål i låtar som ”Ä lu oäten?” och ”Hammarn under bönninga”. Alltsammans skönt medryckande.
Nostalgifaktorn är hög här, men det finns också mörkare låtar som ”Balladen om kapten Magnus Berlin.
Starkast intryck denna kväll i Linköping gör ”Min farfar gick i tåget”, som tar oss tillbaka till 14 maj 1931 och skotten i Ådalen, där fem arbetare dödades av svensk militär – ”för några ynka örens skull”, som Tomas uttrycker det.
Höga kusten kapellet må spela feel good låtar, inte mig emot. Men lagom framme vid extranumren är det som om Ledin & Company inte riktigt litar på materialet, i stället spelar nygamla versioner av dunderhits som ”En del av mitt hjärta”, ”Just nu” och ”Hon gör allt för att göra mig lycklig”.
Bandet vevar på lika glatt nu med, publiken kommer på fötter och dansar till de nya, akustiska versionerna.
Alla verkar nöjda med upplägget så vem är jag att klaga.
Ändå kan jag inte låta bli. Jag tycker att Ledin och orkestern när de nu börjar turnera i Norge skippar schlagerettorna och i stället lyfter fram folkmusiken.
Det är liksom onödigt att ha med den virtuose nyckelharpisten Johan Hedin om han inte oftare sätts på prov.